Recension av Klimatet, tillväxten och kapitalismen Rikard Hjort Warlenius
(Verbal förlag, 2022)
Klimatkrisen är den viktigaste frågan vi nu står inför, därför är det givetvis välkommet med böcker som diskuterar hur omställningen ska, kan eller måste gå till. Klimatet, tillväxten och kapitalismen handlar inte i första hand om vilket konkreta åtgärder som behövs för att snabbt ställa om till en fossilfri ekonomi, men den behandlar flera grundläggande koncept av betydelse för omställningen och som diskuteras i anslutning till den.
Boken inleds med fyra hypoteser:
- Koldioxidutsläppen behöver minska radikalt om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar.
- Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp.
- Kapitalism är otänkbar utan ekonomisk tillväxt.
- Kapitalismen kommer sannolikt inte att falla inom den tidsram vi har på oss för att åstadkomma en drastisk utsläppsminskning.
Författaren konstaterar att om alla fyra stämmer är det mer eller mindre kört. Där är det ju svårt att säga emot. Han försöker sedan undersöka vilken punkt som inte behöver stämma, för att därigenom visa på vilket sätt vi har stört chans att driva igenom en tillräcklig omställning.
Den första punkten behöver vi inte säga så mycket om: en övervägande del av den relevanta forskningen visar att mänskligheten drastiskt och snabbt måste dra ned på koldioxidutsläppen för att undvika en global katastrof av enorma mått.
På den tredje punkten argumenterar boken övertygande och utförligt för att det är mycket svårt att tänka sig att vi skulle kunna få bort tillväxten utan att avskaffa kapitalismen.
Det är också svårt att förneka att vi i nuläget är ganska långt ifrån en rörelse som kan avskaffa kapitalismen på internationell skala. Klimatkrisen skulle visserligen kunna vara det som får fler och fler att inse det behovet och motiverar dem att agera, och vi kan tryggt räkna med att om kapitalismen får vara kvar kommer den att fortsätta att skapa allvarliga kriser: andra miljöhot, krig, depressioner, utslagning, svält, reaktionära rörelser och att allt större del av makten och klyftorna som samlas hos en liten elit. Att avskaffa den så fort som möjligt och istället skapa en rationellt och demokratiskt planerad ekonomi i världsskala måste vara det strategiska målet för verkliga socialister. Samtidigt är det väldigt mycket som står på spel, och vi har väldigt lite tid på oss. Jag kan hålla med Warlenius att vi måste sikta på det som har störst chans att lösa klimatkrisen på ett rimligt sätt.
Vissa skulle hävda att störst vi har störst chans att göra detta genom att största kapitalismen, eftersom kapitalismen inte kommer att kunna lösa klimatkrisen. Den ståndpunkten intar inte Warlenius.
Han ser störst chans i att ekonomisk tillväxt, under kapitalismen, kommer att kunna kombineras med radikal minskning av koldioxidutsläppen. Detta kommer inte att ske automatiskt. Den tankeskola han polemiserar hårdast mot (klimatkrisförnekarna oräknade då han inte argumenterar mot dem, mer än att påpeka vad forskningen har visat och att klimatkrisförnekarna således har fel) är anhängarna av konceptet grön tillväxt, som tror att marknaden automatiskt kommer att lösa krisen. Detta är uppenbarligen en mycket naiv idé. Det finns visserligen numera en nisch för kapitalistiska företag att göra sina vinster genom klimatomställningen. Problemet är bara att mycket större vinster hittills och fortfarande görs genom att pumpa upp bränna fossila bränslen. Under de 35 år som klimathotet har varit uppenbart – beroende lite på när man bedömer att det blev uppenbart: det fanns redan tidigare starka belägg som blev starkare och starkare – har kapitalismen bara ökat utsläppen. Faktiskt har mer koldioxid släppts ut sedan 1990, när det vetenskapliga stödet för klimathotet redan var överväldigande, än vad som hade släppts ut från början av den industriella revolutionen fram till dess. Kapitalismen har hittills varit katastrofal för klimatet och kommer inte att lösa detta spontant.
Samtidigt är det inte otänkbart att kapitalismen skulle kunna fungera och frodas även på en annan grund än fossila bränslen. Warlenius tar också upp flera exempel på hur kapitalistiska länder har kunnat ställa om sin energiförsörjning bort från fossila bränslen och minskat koldioxidutsläppen med bibehållen tillväxt. Ett av exemplen är när Sverige byggde ut vattenkraft och kärnkraft på 1970- och 80-talen 35 % 76-83, Frankrikes utbyggnad av kärnkraften, Brasiliens och Kanadas utbyggnad av vattenkraft och Danmarks utbyggnad av vindkraft och biokraftvärme.
Detta är enskilda länder som minskade men inte avskaffade beroendet av fossila bränslen. Nu kommer det att krävas mer, och i betydligt större skala, men är det otänkbart? Det finns inget som principiellt säger att de kapitalistiska vinsterna inte skulle kunna göras på icke-fossil grund. Om det sedan faktiskt kommer att gå att skära ned utsläppen av växthusgaser så drastiskt och så snabbt som är nödvändigt är givetvis en annan fråga. Även om kapitalismen skulle kunna klara sig utan fossila bränslen bygger starka kapitalistiska intressen sina vinster på just fossila bränslen. Biltillverkare kan göra vinster på bilar drivna av el eller vätgas (även om planer på att minska den privata biltrafiken skulle slå mot även dessa möjligheter), men det blir svårare för kol- och oljebolagen. De kan förstås röra sig till andra branscher, men det är svårt att komma ifrån att klimatomställningen kommer att innebära stora kostnader och minskad vinst för dem. Därför kommer de knappast att ställa om snabbare än de tvingas till det. Företag som gör sina vinster på exempelvis avverka regnskog kommer också få se sina intäkter hotade. Frågan blir därför: kommer dessa och andra kapitalistiska intressen med mycket att förlora att bromsa omställningen tillräckligt mycket för att vi ska få en global katastrof av enorma mått?
Frågan om tillväxt och nedväxt
Ett av bokens kapitel handlar om tillväxt. Jag håller med författaren om att fokusen på tillväxten i första hand lätt blir ytlig. Vissa är emot stora satsningar på exempelvis vind- och solkraft, då det är stora satsningar som har skapat klimatkrisen. Detta är uppenbart verklighetsfrånvänt. För att stoppa koldioxidutsläppen genom att dra ned på all aktivitet som skapar utsläppen, utan att satsa på alternativ energi skulle vi behöva stänga ner industrin överhuvudtaget, och vi skulle inte kunna upprätthålla de moderna samhällena på den grunden, för att inte tala om en befolkning på åtta miljarder människor. Hela den tanken är nonsens (alternativt medvetet inriktad på att drastiskt minska världens befolkning, i vilket fall det är en folkmordsinriktning). Warlenius skriver inte mycket om denna, mer marginella ståndpunkt, däremot mer om vissa framträdande nedväxtteoretiker som Giorgos Kallis och Jason Hickel med flera. Med hjälp av bland annat de exempel på länder som faktiskt minskade sina koldioxidutsläpp med bibehållen tillväxt som jag nämnde ovan lyckas Warlenius i vilket fall på ett övertygande tillbakavisa argumenten från dessa nedväxtteoretiker som hävdar att en frikoppling mellan tillväxt och koldioxidutsläpp överhuvudtaget inte är möjlig (huruvida det kommer att kunna gå tillräckligt drastiskt och snabbt rent praktiskt är förstås en annan fråga).
Ett problem med nedväxtens förespråkare är att de tycks ha ganska lite konkret att erbjuda om hur omställningen ska gå till (jag har inte alls koll på dem alla utan bygger här på Warlenius), till förmån för den i sig ganska abstrakta frågan tillväxt eller nedväxt? Nästa problem är att de tycks missa, eller åtminstone försummar, själva maktfrågan. Warlenius skriver att han inte är emot tanken på nedväxt i sig, men påpekar att då återstår ju frågan hur man uppnår det under ett kapitalistiskt system, när allt vi har sett av kapitalismen pekar på att den kräver tillväxt. Att bara framhålla nedväxt som en bättre modell utan att visa hur det ska uppnås blir idealistiskt önsketänkande.
Jag anser vi bör fokusera på är vilka åtgärder som krävs för att minska utsläppen, som hur mycket vind-, sol och annan(våg verkar exempelvis lovande) kraft vi måste bygga, ersätta bensinbilarna med el(och varför inte vätgas)bilar och i ännu högre grad kollektiv trafik, företrädesvis spårbunden, få bort utsläppen från industrin, isolera hus bättre etc.. I detta måste ingå att vi måste minska på vissa saker. Vi måste minska på flygandet, bilkörandet, köttätandet (åtminstone så länge det inte går att ersätta med labbodlat kött) och kan inte ha hur mycket olika kläder eller byta mobiler och datorer hur ofta som helst. Sedan finns det givetvis en massa onödigt att skära ned på, som de rikas lyxkonsumtion, reklambranschen, militära utgifter och annat. Sammantaget skulle detta i en förnuftigt organiserad ekonomi – det vill säga en planerad socialistisk ekonomi – mycket väl kunna innebära noll eller negativ tillväxt, åtminstone efter den första fasen av utbyggnad av förnybar energi etc., och åtminstone i mer utvecklade länder. Och på längre sikt kommer tillväxt inte att gå att upprätthålla. Abstrakta resonemang som nolltillväxt kommer dock inte att vara bästa sättet att peka ut vad som behöver göras.
Kan vi ställa om utan att avskaffa kapitalismen?
Så vad finns att säga om bokens själva huvudtes: att klimatomställning under bibehållen kapitalism förefaller som den mest troliga vägen ut ur klimatkrisen? Det är svårt att förneka att vänstern och arbetarrörelsen, för att inte tala om den revolutionära socialistiska rörelsen, är svagare än på länge. I nuläget ser det onekligen lite osannolikt ut att vi både ska ha avskaffat kapitalismen på global skala och infört en planerad socialistisk ekonomi inom de närmaste 20 åren. Om det skulle ta 20 år skulle vi dessutom behöva ha gjort mycket av omställningen redan innan. Visserligen är ju nödvändigheten av klimatomställningen ett starkt argument för att avskaffa den irrationella kapitalismen och införa en socialistisk planekonomi, man jag föreslår inte att vi ska lägga alla våra ägg i den korgen och utgå från att om vi inte avskaffar kapitalismen inom 15-20 år så kommer den mänskliga civilisationen att vara förlorad.
Vi ska självfallet framhålla att det är det kapitalistiska systemet med sina bolag som alltid sätter den privata och kortsiktiga vinsten framför alla långsiktiga miljöintressen som har skapat den akuta klimatkrisen – speciellt har den i snabb takt ökat sina koldioxidutsläpp under de 35 år som de annalkande klimatkrisen har varit vetenskapligt uppenbar. Vidare kommer kapitalistiska vinstintressen – främst men inte alls bara den direkta fossila industrin samt de rikas ovilja att betala för omställningen – att vid varje steg göra avskaffandet av den fossila ekonomin svårare. Inte bara svårare: detta innebär att uppvärmningen kommer att bli värre än den annars kunde ha blivit, att klimatkatastroferna blir fler och värre, att fler människor drabbas, tvingas fly, och fler kommer att dö. Och inte minst ska vi påpeka att kapitalismen faktiskt riskerar att leda till att vi inte alls klarar av omställningen utan att resultatet blir ett sammanbrott för den mänskliga civilisationen. Däremot anser jag inte att vi ska slå fast som ett faktum att det inte går att stoppa klimatkrisen med bibehållen kapitalism. Vi ska absolut betona att kapitalismen fortsätter att utgöra ett dödligt hot mot oss – både av anledningarna som jag nämnde ovan och andra – men samtidigt ta strid för steg för att lösa klimatkrisen: snabbt fasa ut alla fossila bränslen, snabbt bygga ut den förnybara energin, utbyggd och billigare kollektiv trafik (gratis åtminstone inom städer), för att stoppa skövling av skogar och i synnerhet regnskogarna och mycket mer. Det är uppenbart att marknaden inte kommer att klara detta på egen hand, utan som Warlenius påpekar kommer det att krävas omfattande statliga ingrepp. Att nyliberalismen inte kommer att kunna lösa klimatkrisen tror jag att vi kan slå fast. En del av detta är att kapitalistiska intressen som motsätter sig eller förhindrar omställningen inte ska tillåtas stå i vägen. Viktiga krav är att fossilindustrin ska konfiskeras och de rika beskattas. För vår överlevnads skull. Detta står inte i principiell motsättning till ett bibehållande av kapitalismen, men om de kommer att kunna uppnås utan en omstörtning av hela det ekonomiska systemet är en annan fråga. De är uppenbarligen långt ifrån var den kapitalistiska politiken har varit befunnit sig under de senaste årtiondena, och vi måste kämpa för dem och andra åtgärder som går åt rätt håll.
En ständig inriktning måste vara att i högsta möjliga mål låta de rika betala, vingklippa kapitalistiska intressen som står i vägen för den nödvändiga omställningen, öka statens roll i omställningen (inklusive regleringar och återregleringar, förstatliganden och direktiv som företagen måste rätta sig efter) och, inte minst, stärka arbetarklassens och arbetarrörelsens organisering, självförtroende och makt över processen och ekonomin. Våra metoder måste innehålla demonstrationer och massmobiliseringar, strejker – speciellt politiska – blockader civil olydnad. Dessutom har jag tidigare argumenterat för att de metoder med materiell förstörelse som Andreas Malm föreslår är värda att diskutera. Detta samtidigt som vi försöker organisera en rörelse för kapitalismens avskaffande. Jag är inte övertygad om att dessa uppgifter underlättas av att vi utgår från att slå fast: klimatkrisen kan bara lösas om kapitalismen avskaffas inom 20 år. I den mån det blir möjligt: frontalangrepp mot kapitalismen som system, annars och hela tiden en offensiv mot alla kapitalistiska intressen som står i direkt motsättning till klimatomställningens nödvändiga åtgärder.
Innebär då detta att jag är överens med Warlenius? I den grundläggande frågan om nödvändigheten av en snabb övergång till en fossilfri industri är det givetvis så, liksom att detta vore mycket lättare om vi hade en planerad socialistisk ekonomi. Vidare anser jag som sagt inte att vi ska slå fast som något slags ultimatum att det enda som kan rädda den mänskliga civilisationen är en socialistisk världsrevolution inom 15-20 år. Om vi skulle gå närmare in på metoder, taktik och propagandistisk inriktning kan vi nog dock utgå från att en del skillnader skulle framträda. Även om han inte finner det speciellt troligt att kapitalismen skulle störtas de närmaste årtiondena klargör han att han – givetvis, får vi väl säga – inte skulle ha något emot att så skedde. Intrycket han ger är dock inte att ett aggressivt antikapitalistiskt budskap skulle ha någon speciellt framträdande plats. Exempelvis tycker han att Andreas Malms hållning är revolutionsromantisk, och ännu mer summariskt – och i mitt tycke en smula osakligt – avfärdar han Malms diskussion om metoder från How to blow up a pipeline. Klimatet, tillväxten och kapitalismen säger dock inte särskilt mycket om kampmetoder och taktik, och författarens mer konkreta uppfattningar i dessa frågor avgör inte i någon högre grad värdet av boken. Den innehåller intressanta och läsvärda genomgångar av tillväxt, frånkoppling, konceptet nedväxt, kapitalism och kriser vänsterpopulism och mer. Jag rekommenderar alla som vill sätta sig in i frågor som gäller klimatomställningen att läsa den. Eller åtminstone alla som känner att de orkar ge sig på en bitvis ganska teknisk bok på över 400 sidor (vilket jag i och för sig också rekommenderar).
Warlenius själv kallar sin hållning politisk klimatrealism (ni får läsa boken för en förklaring), och sluter sig till dem som använder populism i positiv mening. En klimatpopulistisk vänsterrörelse är vad vi behöver, menar han. Utan att gå in närmare på vad han har tänkt sig kan vi i alla fall konstatera att det skulle vara ett lyft för Vänsterpartiet – som han själv tillhör – om de skulle anamma hans förslag istället för att på desperat jakt efter en hållning haka på högerns förslag att subventionera bensinpriserna (inte exempelvis vad heter det nu igen.. ge stöd till just dem som behöver det, men uppmuntra välbärgade bilägare att köra mera).
Dagens elkris
Ett avsnitt som är mer aktuellt än när boken gavs ut är den om elmarknaden. Det konstateras att elpriserna är rekordhöga – Warlenius visste dock inte då hur höga de skulle bli. Elmarknaden avreglerades 1996. Under socialdemokratisk regering, märk väl. Fram till dess hade elpriset legat lite över produktionskostnaderna. Att systemet hade fungerat bra var inget Göran Perssons regering ville hänga upp sig på, de hade ju stigit på marknadsanpassningståget. Så de införde ett system som funkade sämre. Hur skulle de ha kunnat veta det? kanske någon frågar. Ja för oss som inte är marknadsfundamentalister borde det väl vara uppenbart att dela upp marknaden på olika aktörer som inte tar något ansvar för helheten, men som samtliga vill ta ut så mycket vinst som möjligt inom den tidsram som verkar mest lönsam inte skulle få något att fungera bättre, men så resonerade inte sossetoppen. Men det är ju först nu, under det senaste årets elkris, som vi verkligen ser hur dåligt systemet fungerar (för oss alltså – för de privata aktörerna på elmarknaden funkar det alldeles strålande. Sveriges elnät är kopplat till EU:s. Inget fel med det i sig – givetvis är det rimligt att elen inte bara fördelas på nationell skala. Problemet är bara att det är marknaden (/de privata företagens vinstintresse) som styr. Detta innebär att elpriserna bestäms av den el som var dyrast att producera. Därför spelar det ingen roll om det allra mesta av elen var billig att producera – om bara lite av den är dyr blir allt dyrt. Det perfekta för aktörerna på marknaden är därför: en massa billig el, men inte så att det räcker till allt, lite el ska helst vara svindyr. Som idag alltså.
Nedläggningen av Ringhals två reaktorer har som bekant blivit ett slagträ för högern, som hävdar att hela elkrisen är sossarnas, eller rent av Magdalena Anderssons fel (de vill givetvis inte räkna all el från vindkraft som aldrig produceras för att högerpartierna har sagt nej lokalt, men det är betydligt mer). I själva verket var nedläggningen ett ägarbeslut från Vattenfall och Uniper – ett beslut som ur deras vinstsynpunkt var ganska rationell, liksom det inte vore bra för kvartalsrapporterna om det producerades för mycket el. Detta är en av anledningarna till att vi måste kräva att staten bygger ut den förnybara energin. Men så länge detta inte uppnås är det inte för mycket begärt att tillståndsprocesserna inte ska vara så absurt långa som idag, och att i synnerhet vindkraft till havs får börja byggas snabbt, nu när det finns företag som vill.
Jag behöver inte kommentera (ännu) mera av bokens innehåll. Den är absolut tillräckligt intressant och informativ för att jag ska rekommendera den till alla som är intresserade av frågorna (åtminstone om ni redan har satt er in i klimatfrågan, annars skulle jag rekommendera exempelvis Klimatboken skapad av Greta Thunberg eller Jorden av Johan Rockström och Owen Gaffney först).
Och inte att förglömma: här är min genomgång av varför klimatomställningen och vi verkligen skulle behöva en planerad ekonomi.
Jens-Hugo Nyberg