Regeringen saboterar även sin egen påstådda klimatomställning

”Klimat”- och ”miljö”minister Romina Pourmokhtari har som bekant gång på gång slagit sig för bröstet och skrutit om hur bra regeringens klimatpolitik är. Att sedan åtskilliga forskare och expertinstanser ger en helt annan bild har inte hindrat henne och resten av regeringen från att fortsätta att påstå det, liksom den faktiska verkligheten inte stoppade Bagdad Bob på sin tid från att förklara hur saker låg till, som han själv såg det.

Ett specifikt påstående från ”klimat”ministern som ska visa hur bra den nuvarande regeringen är för den gröna omställningen är att de har godkänt mera havsbaserad vindkraft än den förra regeringen gjorde på åtta år. Det kan ju låta imponerande, åtminstone om man bortser från att det har inkommit fler ansökningar för havsbaserad vindkraft 2023 och 2024 än det gjorde sammanlagt under alla tidigare år. Vi ämnar inte på något sätt försvara den förra regeringens sega och sorgligt otillräckliga klimatpolitik, men den jämförelsen är inte mer än tom retorik. Klimatkrisen fördjupas alltmer, och att då bygga sitt case på att man nu, 2024, är bättre än en tidigare regering var då – vilket inte ens är sant – är verkligen patetiskt.

Men nu har regeringen verkligen visat var de står genom att på ett bräde ge avslag till 13 ansökningar för vindkraftsparker på olika platser i Östersjön (en fjortonde fick dock tillstånd). Elen som skulle ges beräknas motsvara 18 kärnkraftsreaktorer eller mer än hela Sveriges nuvarande elproduktion. Anledningen till avslagen är att Försvarsmakten hävdade att vindkraftsparkerna skulle kunna hindra försvarets sensorer över och under vattenytan från att upptäcka ett plötsligt anfall från Ryssland med exempelvis robotar. Det hjälpte inte att tillverkaren Saab hävdar att deras sensorer kommer att klara jobbet även med vindkraftsparkerna, att andra länder vid Östersjön bygger vindkraft till havs, att rent av militären i Estland och Polen säger ja, och att en pensionerad finsk generallöjtnant och före detta stabschef i det finska försvarsdepartementet är starkt kritisk till regeringens besked.  Med utbyggda radarsystem blir det inget problem, hävdar dessa. FOI, Försvarets forskningsinstitut, håller också med, liksom den före detta försvarsministern, moderaten Mikael Odenberg, som kritiserar regeringens beslut hårt.

Regeringen slår ifrån sig all kritik, och kallar kritikerna oansvariga. Som väntat, det är alltid högt tonläge från dem när de kritiseras. Men med tanke på att försvarsindustrin, FOI samt estniska, finska och polska militärer inte alls håller med den svenska krigsmaktens bedömning finns det verkligen skäl att ifrågasätta den. Hur väl förstår de svenska militärerna överhuvudtaget klimatkrisen och behovet av förnybar el? Vill de kanske rent av känna sig lite speciella och betydelsefulla, efter de – från deras perspektiv – långa åren av bantade försvarsbudgetar?

Man kan också fråga sig hur troligt ett ryskt överraskningsanfall med robotar mot Sverige är. Att Putin är beredd till illdåd visade de ju inte minst med invasionen av Ukraina 2022. Men Ukraina anses som ryskt av ryska chauvinister, och ligger så till geografiskt att det är fritt fram att skicka in ryska invasionstrupper. Varför den ryska imperialismen, som inte ens har lyckats ta Kiev efter nästan tre år, plötsligt skulle invadera Sverige – som aldrig har befunnit sig under ryskt styre – och det utan att ta varken Finland eller Baltikum först, vilket innebär sjövägen genom trånga underhållslinjer, alltså en logistisk mardröm, är däremot lite svårt att se. Ingen kan givetvis vara säker på att den ryska ledningen under Putin alltid kommer att handla rationellt, men detta mycket hypotetiska hot – som alltså enligt många experter inte ens skulle bli större av några vindkraftsparker – ska ställas mot klimatkrisens mycket konkreta och akuta hot. Och om nu regeringen är så rädd för ryska missiler som de påstår när det gäller tillstånd för vindkraftsparker kan man ju verkligen fråga sig om det är så klokt att bygga fler kärnkraftverk, och därmed utmärkta måltavlor för Putin.

 

Är regeringen motståndare till all förnybar el?
Vad gäller regeringen ställer detta onekligen frågan: är de överhuvudtaget så intresserade av havsbaserad vindkraft? Det är svårt att inte misstänka att svaret är nej. Beskedet, och slutsatsen, är inte ens speciellt förvånande. Tidöpartierna har fram till nyligen profilerat sig som vindkraftsmotståndare. Ebba Busch gick i valrörelsen till hårda angrepp mot utbyggnad av vindkraften, och åtminstone vi som bor i Stockholmstrakten minns väl Stockholmsmoderaternas minst sagt hårt upptrissade retorik om hur illa det vore om havsbaserad vindkraft byggdes en bra bit utanför Stockholms skärgård. För att bara ta två exempel. Och SD, som ju regeringen som bekant är helt beroende av, har hela tiden varit de mest vindkraftsfientliga av alla. L, Tidölagets lilla knähund, har varit lite mer positiva, men också de har medlemmar som deras före detta ledande företrädare i Norrköping, den inbitna vindkraftsmotståndaren och foliehatten Reidar Svedahl.

Det ska sägas Svedahl uteslöts ur partiet tidigare i år, men handlade inte om att han är en foliehatt, utan om sexuella trakasserier, jäv och annat.

Redan en månad innan beskedet om att vindkraftsparkerna inte får något tillstånd utmålade flera sakkunniga, däribland Anna Krook-Riekkola, biträdande professor i energiteknik, regeringens politik som ett tydligt hinder för utbyggnaden av vindkraft till havs.

Inte heller solkraft tycks riktigt falla regeringen på läppen. De föreslår nämligen att den nuvarande skattereduktionen på mikroproducerad solcellsel – alltså på nivån solceller på villatak – ska slopas. Dessutom vill de sänka skattereduktionen för installation av nya solceller redan nästa år. Flera bedömare varnar för att dessa förslag kommer att få marknaden för solceller i Sverige att kollapsa. Dessutom belägger Sverige – som enda land i EU! – solcellsanläggningar på över 500 kW med energiskatt för egenproducerad och egenanvänd el. Flera EU-länder subventionerar istället detta.

Tidölaget har ju mycket tydligt visat att de föredrar kärnkraft. Det är knappast långsökt att dra slutsatsen att de ser utbyggnaden av förnybar el som ett hot mot deras hjärtefråga på området. Ny kärnkraft är dock väldigt dyr och tar lång tid att bygga – de kärnkraftsverk som byggts i världen på senare år har blivit kraftigt försenade och rejält dyrare än beräknat (för att inte ens gå in på avfallsfrågan här). Men trots att regeringen har förklarat sig vara beredd att öppna plånboken ordentligt för att subventionera ny kärnkraft – medan andra energislag ska klara sig på egen hand – har det efter mer än två år inte hänt mycket konkret på kärnkraftsfronten. Det får anses osäkert om det överhuvudtaget kommer att bli något.

Regeringens prat om en påstått grön omställning handlar mestadels om elektrifiering och den industriella omställningen. Detta kommer att kräva mer el än vad som produceras idag. Efter beskedet om avslaget för 13 havsbaserade vindkraftsparker är det svårt att inte undra om de överhuvudtaget menar allvar med någonting de säger på området. Även om någon till slut kommer att nappa på att bygga ny kärnkraft i Sverige, något som återstår att se, kommer vi att få vänta länge. De mest optimistiska (det vill säga kärnkraftsvänliga) gillar att upprepa att det brukar ta sju år (observera att detta handlar om tiden från att bygget faktiskt börjar – tillståndsprocessen tar också flera år, ofta lika länge). Och det blir ofta förseningar. Det kommer att ta minst 10 år, och kanske 20, hävdar exempelvis några forskare och energidebattörer här.

 

Regeringen är en fiende till varje verklig klimatomställning
Hela regeringens plan för klimatet – i den mån man överhuvudtaget kan prata om en plan, förhoppning vore nog ett bättre ord – bygger på att mer el produceras. Men för att få fram den elen saknas det i vilket fall en plan. Utan ny el kommer omställningen, som de lägger fram den, helt enkelt inte att funka. Huruvida regeringen faktiskt tror att kärnkraft kommer att byggas kan man ju spekulera om, ifall man vill. Oavsett vilket har de visat i praktiken att de är ett hinder för den omställning – även som de själva definierar den – de talar sig varma för, åtminstone när mikrofonerna är på.

Dessutom är det uppenbart att det inte räcker med elektrifiering och industriell omställning, som fossilfritt stål och liknande. Det är inte hållbart att bara ersätta alla fossildrivna bilar med elbilar – vi har inte ens tillräckligt med kända mineraltillgångar för att det skulle räcka, förutom att det skulle ta gigantiska resurser i anspråk. Vi behöver också en avsevärd minskning av antalet bilar, liksom en minskning av storleken på de bilar som tillverkas. Därför behöver vi en rejäl satsning på billigare och bättre kollektivtrafik, tågtrafik, en satsning på bilfria eller delvis bilfria stadskärnor och överhuvudtaget en samhällsplanering som inte utgår från bilism och en minskning av flygtransporter (samt en satsning på vegetariska alternativ, ett skogsbruk som sätter klimatet och den biologiska mångfalden framför vinster och mycket annat, läs mer här).

Regeringen gör precis tvärtom, och minskar underhållet av järnvägen, slopar stödet till kommuner för kollektivtrafiken, och satsar istället pengarna på mer vägar, på att göra bensinen billigare och slopa flygskatten, samt att öka stödet till flygplatserna. Genom detta visste vi att regeringen är en katastrof för klimatet, redan innan de nu avslöjade att deras påstådda lösning – uppenbart otillräcklig – bara är en tom bluff.

Det är således ännu mer uppenbart att regeringen är ett stort hinder för varje grön omställning – även om man skulle definiera den som regeringen själva gör – och således ett hot mot oss, mot världen och mot framtiden. Det är hög tid att bekämpa dem, och allt de försöker göra.

Jens-Hugo Nyberg