Fredag 16 juni höll regeringen ett nationellt ”klimatmöte” med utvalda representanter. Givetvis inte från klimatrörelsen, eller några andra som kräver drastiska åtgärder mot klimatkrisen – dessa tyckte regeringen som väntat inte att det var befogat att bjuda in – däremot hade hundratals inbjudningar skickats till företagsrepresentanter och lobbyister. Och inte en enda klimatforskare fanns med i någon av panelerna, däremot ett flertal direktörer.
Detta kan inte förvåna någon, med möjligt undantag av någon extremt naiv och förvirrad. Regeringen visade redan från början att den är ett hinder i klimatomställningen – ännu sämre än den förra, som inte heller var mycket att hurra för. De har skurit ned i miljöbudgeten – så att Naturvårdsverket tvingas till nedskärningar – tagit bort stödet för anslutning av havsbaserat vindkraft till elnätet, minskat järnvägsunderhållet och slopat planerna på höghastighetsbanor, sänkt drivmedelsskatter, tagit bort klimatbonusen för miljöbilarna och sänkt reduktionsplikten. Bland annat. Klimatpolitiska rådet är starkt kritisk, och uppskattar att Sveriges utsläpp av växthusgaser inte bara kommer att minska så mycket de borde, utan även kommer att öka de närmaste åren. En rapport från OECD gör samma bedömning och är starkt kritisk.
Det är inte ens bara kritiker som säger detta. Till och med ”klimat” och ”miljö”-minister Romina Pourmokhtari har medgett att utsläppen kan komma att öka, men har – otroligt nog – sagt att andra länder kommer att ha förståelse för om Sverige kommer att släppa ut mera på kort sikt, med hänvisning till energikrisen, den svåra situationen för många hushåll och kriget i Ukraina. (I en nyare intervju slår hon sig för bröstet lite mer och hävdar att Sverige kommer att nå klimatmålen med regeringens politik, men en minister som talar i egen sak kan då ställas mot de andra uppskattningarna)
Då Sverige fortfarande hör till världens rikaste länder, och dessutom välförsett med vattenkraft finns det självfallet ingen som helst anledning att ha överseende med att Sverige ökar sina utsläpp på någon sikt. Istället har den merpart av fattigare länder som kommer att drabbas hårdare av klimatkrisen all rätt att kräva att Sverige ska gå i täten för den gröna omställningen. Istället för förståelse skulle man snarare kunna tänka sig nya uppretade protester framför Sveriges ambassader i Pakistan, Sudan, Bangladesh med flera länder, men den här gången mer befogat.
Detta handlar givetvis det inte om bara om dåliga saker som regeringen har gjort, utan också vad de inte har gjort, vilket är det mesta. Vi skulle behöva stora satsningar på kollektivtrafik med kraftigt sänkta priser på tåg, och avgiftsfritt åtminstone inom städer, en snabb utbyggnad av förnybar energi, att elmarknaden återregleras, våtmarkerna återställs snabbt, flyg- och privatbiltrafiken minskar, snabba investeringar för att hindra läckage av metan där den används, exempelvis i bostadshus, att jordbruket ställas om till regenerativt, ett skogsbruk som planeras utifrån klimatets krav, förbud mot torvbrytning och självfallet att klimatskadliga investeringar stoppas. Hela denna långt ifrån fullständiga lista bör genomföras genom kraftfulla åtgärder. Ni kan läsa mer om våra förslag här.
I ljuset av vad som måste göras – och i ljuset av att extremväderslarmen åter står som spön i backen i nyheterna – är det verkligen ett hån mot alla som drabbas, alla som engagerar och oroar sig (liksom mot all form av rationellt tänkande) att som regeringen gör tycka att det är helt i sin ordning att Sverige ökar sina utsläpp de närmaste åren.
Det finns naturligtvis inget förvånande med detta. M och KD började prata om klimatkrisen i samma stund – det vill säga långt efter att krisen hade blivit akut – som de insåg att det var en bra förevändning att börja prata om kärnkraft igen. Kärnkraften blev deras mantra på området, och om de överhuvudtaget menade allvar med att satsa på kärnkraft återstår fortfarande att se. Det har även huserat gott om klimatkrisförnekare i båda dessa partier, men på det området ligger de rejält i lä mot SD, som regeringen är helt beroende av, och gladeligen anpassar sig till.
SD låtsas numera, åtminstone ibland, som att klimatet är viktigt, men det händer fortfarande att deras ledande företrädare rakt ut förnekar vad den samlade klimatexpertisen säger, och partiets klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen tycker att klimataktivister är extremister. I den här dokumentären – med en helt tandlös reporter som inte klarar att ifrågasätta uppenbart felaktiga påståenden – viftar SD:s Jessica Stegrud helt bort den samlade klimatvetenskapen. Prognoser bygger helt på vilka värden man stoppar in, ”förklarar” hon, jag har minsann också gjort prognoser så jag vet!
Vi kan helt enkelt inte lita på att regeringen ska agera, eller att den ska lyssna på rationella argument. Vi måste agera.
Dags att trappa upp klimatkampen!
Först och främst kan en regering som så fullständigt vägrar att göra något drastiskt för att bemöta den hela tiden förvärrade klimatkrisen inte betraktas som legitim. Så är det. Vi som bryr oss om klimatet, planetens framtid och de miljarder människor som redan drabbas har all rätt att sätta käppar i regeringens hjul.
Klimataktivister protesterade utanför mötet (se våra bilder därifrån). Detta är givetvis utmärkt, men det behövs mer, mycket mer. Dels behövs det betydligt fler personer. Sorgligt nog har klimatrörelsen inte lyckats samla lika många människor som den gjorde före pandemin – vilket redan det var alldeles för så – trots att krisen hela tiden förvärras. Dessutom behövs det nya, och mer radikala metoder.
Demonstrationer och protester är givetvis nödvändigt, liksom de fredliga blockader som görs av flera grupper – den nyaste är Ta tillbaka framtiden som har stoppat transporter av fossila bränslen från Göteborgs oljehamn. Men vi behöver mer än så.
Ett mål måste vara att dra in arbetarrörelsen och dess traditionella metoder, framför allt strejker. Utvecklingen har onekligen rört sig bort från detta på senare år, med inskränkt strejkrätt, och sossebyråkrater som blir alltmer ovilliga att överhuvudtaget röra vid strejkvapnet i ledningen för de fackliga organisationerna. Desto större anledning att försöka bryta den utvecklingen. Politiska strejker skulle kunna slå inte bara mot klimatskadlig verksamhet, utan även mot en klimatskadlig regering. Odemokratiskt och extremistiskt, skulle regeringen (som tycker att det är ok att öka utsläppen av växthusgaser) säga – i högsta grad demokratiskt och nödvändigt säger vi. Mer om behovet av politiska strejker här.
Det finns inte heller någon anledning till att blockader inte kan bli mer militanta än att bara sitta stilla på en väg. Om det är självförsvar att ta strid mot allt som bidrar till klimatkrisen – vilket det givetvis är – har vi också rätt att försvara våra blockader mot försök att bryta upp dem. Detta kräver betydligt större blockader, och ett taktiskt sinne. Till att börja med skulle det inte handla om de vägblockader som vi har sett på sistone, och som bara är tänkta att vara en ganska kort stund. Däremot skulle betydligt mer militanta metoder vara fullt otänkbara mot exempelvis den katastrofala East African Crude Oil Pipeline.
Vi har inget av den digniteten i Sverige, men skulle inte Tvärförbindelse Södertörn – en ny motorväg mitt under klimatkrisen! – förtjäna en lite mer rejäl blockad om den börjar byggas, eller om nya planer på ett nytt oljeraffinaderi skulle uppstå?
Självfallet ska vi inte börja använda våld i onödan, och det är nödvändigt att ta i beräkningen att många människor kan reagera negativt. Samtidigt har vi ingen anledning att haka på den här fetischiseringen av det enbart fredliga ickevåldet som den enda acceptabla metoden (komplett med metafysiska beräkningar av vid vilken procentsats stöd i opinionen som ickevåldsaktionerna automatiskt leder till förändring) som just nu dominerar klimatrörelsen.
Faktum är att de flesta stora sociala rättvise- och befrielserörelser har innehållit våldsanvändning som organiserat självförsvar av sina aktiviteter eller materiell förstörelse i någon form, från arbetarrörelsens framväxt och Storbritanniens Suffragetter, till Black Lives Matters och det chilenska ungdomsupproret 2019 – och det har ofta inte alls varit någon nackdel utan istället en fördel. Givetvis kan våldsanvändning i fel situation eller på fel sätt vara ett hinder – men det har verkligen inte varit någon regel.
Och det behöver inte alls handla om speciellt våldsamma saker. Vita overallerna var en aktionsform som användes ett tag under slutet av 90-talet och början av 00-talet, exempelvis i protesterna mot IMF:s toppmöte i Prag 2000. Den bestod av att aktivister klädda i vita overaller – och, framför allt, med skydd under, för att inte skadas av batongslag och dylikt – försökte tränga sin genom en polisavspärrning in på ett möte. Inte slå, kasta saker eller använda tillhyggen, utan bara tränga sig in. Konfrontativt och militant, men inte speciellt våldsamt (även om politiker och polisen utan tvekan skulle påstå att så var fallet). Arbetarmakt deltog i planeringen och förberedelserna för en sådan aktion på EU-toppmötet i Göteborg 2001, men den mesta utrustningen förlorades när polisen slog till mot Hvidtfeldska gymnasiet, så inget inträngningsförsök kom till stånd. Men det hade väl kunnat vara någonting här: tränga sin på regeringens ”klimat”möte, inte för att skada någon eller förstöra något, men för att visa att vi har ögonen på dem och inte tolererar mer nonsens från deras sida. Detta hade dock krävt fler aktivister, och framför allt en beredskap till en sådan aktion.
En annan möjlighet, som bör diskuteras, är att på olika sätt straffa företag som aktivt åsidosätter omsorgen om miljön för vinstens skulle. Shell gick exempelvis nyligen ut och meddelade att den minskning av oljeproduktionen som de hade planerat inte kommer att genomföras – allt för högre vinster.
Det skulle vara väldigt pedagogiskt om det skulle visa sig att detta beslut – förödande för alla försök att begränsa klimatförändringarna – i slutändan skulle visa sig vara en förlustaffär för Shell. Eller om TotalEnergies skulle upptäcka att East African Crude Oil Pipeline, allt sammantaget, inte skulle bli den kassako de tänkt sig. Detta skulle kunna ske genom bojkotter, blockader, strejker. Det skulle också kunna ske genom materiell förstörelse av deras egendom. Det finns utan tvekan en risk att många skulle vända sig emot en sådan taktik – men å andra sidan är det nödvändigt att visa att vi menar allvar. Och om det skulle visa sig att investeringar i fossila bränslen numera leder till förluster skulle det vara till stor hjälp för klimatomställningen. Klimatkrisen är trots allt bokstavligen en fråga om liv och död! Det är dags att åtminstone diskutera detta och andra sätt för klimatrörelsen att trappa upp kampen! Läs mera om vår syn på dessa frågor här.
Kort utvikning om reduktionsplikten
Det ska sägas att reduktionsplikten – alltså att biobränsle (finns andra möjligheter, men idag är det mest biobränsle som används) blandas in i det fossila bränslet – inte är den problemfria lösning som man kan få intryck av när saken diskuteras. Vi har inget överflöd av biobränslen, utan odling av det som ska bli biobränslen konkurrerar med annan markanvändning som att odla mat, öka skogsarealen, koldioxidlagring från biomassa (BECCS) – vilket också handlar om biobränsle, men inte som kan förbrännas i bilar. Olika biobränslen är dessutom olika bra för klimatet. En stor del av biobränslet som används i Sverige kommer från skogsavfall och verkar vara en rimlig användning av stora delar av det. Dock tyder mycket på att vi behöver minska skogsavverkningen, vilket kommer att minska avfallet. Tidigare har en ansenlig mängd av biobränslet i Sverige kommit från palmolja, vilket är en väldigt dålig källa då den hanteringen är förknippad med skövling av regnskog (vilket borde omedelbart borde förbjudas i global skala). Detta ska nu försvinna (om inte regeringen ändrar beslutet där, vi får väl se), men i vilket fall är olika källor till biobränsle olika bra ur klimatsynpunkt. Det pågår forskning om att ta fram en ny generation biobränslen från genetiskt modifierade alger. Detta skulle kanske kunna ge oss mycket större tillgång till mer klimatsmart biobränsle, men tills vidare finns det verkligen inget överflöd. Man kan därför diskutera hur stor roll reduktionsplikten skulle spela i en mer rationell omställning – med en planerad minskning av biltrafiken (och där de nya bilar som byggs inte bara skulle vara elektriska utan även bryta mot trenden att bilarna blir större och större och istället åter gå mot mindre) etc. – men i nuläget, i brist på kraftfull åtgärder, måste minskad reduktionsplikt förstås bokföras som ökade koldioxidutsläpp.
Jens-Hugo Nyberg
