Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 5. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 5 av FRKI-dokument handlar om vår syn på några av försöken till trotskistisk omgruppering som pågick då. De organisationer som kommentereras har till stor del upphört att existera eller genomgått stora förändringar. Principresonemangen i texterna, när det gäller synen på vilken grund revolutionära organisationer bör stå, är fortfarande aktuella.
Innehåll:
För en demokratisk öppen konferens
Hur öppen konferens?
Healyismens spöke
Projektet med den öppna konferensen: ett bokslut
”Arbetarnas international”: Bluffen med konferensen i Budapest
Vad är centrismen?
22 teser till trotskismens försvar
Konferensen i Rimini bygger på lösan sand
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
Uppropet från WRP (Workers Press) för en internationell ”öppen konferens”, med grupper som gör anspråk på att vara trotskistiska, ser ut att förvandlas till en exklusiv tilldragelse. Vi återger ett brev som vi har skickat till Workers Press för att tillkännage vårt motstånd mot varje försök att utesluta någon tendens som uppfattar sig som trotskistisk från en öppen konferens.
Redaktören,
Workers Press
Kära kamrater,
Som ni vet, svarade Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International (RRKI) positivt och omgående på ert upprop för en öppen konferens (se RRKI:s uttalande den 28 januari i Workers Power nr 90). Vi erbjöd oss att bidra med resurser till att bygga konferensen och delta i organisationskommittén för att verka för en demokratiskt genomförd konferens.
Tillsammans med medlemmar i ett antal internationella tendenser, Internationella Arbetarförbundet (IAF) och Lutte Ouvrière, närvarade medlemmar i RRKI-sektioner vid ett nyligen avhållet möte om den internationella konferensen, som sammankallats av WRP. Vid detta möte förklarade kamrat Bob Archer, och talade så vitt vi förstår för WRP:s centralkommitté, att konferensen nu organiserades på grundval av ett accepterande av de ”Tio punkter” som framlagts av WRP som villkor för fullt deltagande i organisationskommittén och själva konferensen.
Detta tycks oss vara en dramatisk förändring av den föreställning om konferensen som tidigare getts oss av WRP-medlemmar. Ni hade ursprungligen uppmanat till en ”världskonferens med trotskistiska organisationer”. Dess mål var att klargöra ”många av de viktigaste historiska och politiska frågor som har konfronterat rörelsen [Fjärde Internationalen] under årtionden.” Den skulle ”påbörja uppgiften med att utarbeta ett program grundat på Övergångsprogrammet”. Hur, skulle vi vilja fråga, har ni för avsikt att klargöra någon av dessa frågor, om ni börjar med att utesluta den överväldigande majoriteten av de krafter som påstår sig vara trotskister redan innan ni börjar? Om de ”tio punkterna”, som vi påpekade i ett tidigare brev till er, utgör villkor, utesluter de omedelbart till exempel Mandels flygel av FS, liksom andra stora tendenser som Lutte Ouvrière i Frankrike. Ni kan svara, att ”Vi vill hur som helst inte ha med Ernest Mandel och hans organisationer”, men om ni verkligen vill utmana och debattera de politiska misstag som ledde till FI:s politiska kris och organisatoriska sönderfall, skulle ni naturligtvis utmana FS och andra tendenser att delta, komma överens med dem om att sprida alla dokument och resolutioner inom sina organisationer och helt och fullt delta i konferensen. Kanske vill inte FS:s ledning, men varför ge dem en ursäkt? Särskilt som vi vet att det finns minoriteter som är oense med viktiga aspekter av den nuvarande FS-linjen, till exempel beträffande Nicaragua, minoriteter som var och en som strävar efter att återskapa en trotskistisk international skulle vilja nå och vinna?
Medan de ”tio punkterna” är alltför exklusiva som förutsättningar för en internationell konferens som syftar till den uppgift som er organisation uppställde, är de verkligen otillräckliga som grund för att definiera den genuina trotskismen gentemot centrismen och för att, som ni formulerade det, ”reorganisera Fjärde Internationalen” på. Er karakterisering av stalinismen som ”alltigenom kontrarevolutionär” är exempelvis en lika ensidig och odialektisk analys som den ”dubbelnaturanalys” vilken ni alldeles riktigt avvisar. Historiskt har den inom IK-traditionen lett till en differentierad fientlighet gentemot stalinismen jämfört med socialdemokratin och en anpassning till den senare (Healy inom Labourpartiet och Lambert i förhållande till det franska socialistpartiet). Karakteriserar ni även Labourpartiet som ”alltigenom kontrarevolutionärt”? Om så är fallet, ignorerar ni den motsättning som finns mellan arbetarbasen i båda dessa partier och deras stalinistiska och reformistiska ledare. Det är en motsättning som vid olika tillfällen leder till att ledarna tvingas tillgripa handlingar som revolutionärer kan stödja och öppnar möjligheter för en enhetsfront med dessa partier, inom vilken kommunister skulle angripa ledarnas tvekan, reträtter och rena sabotage. En sådan taktik skulle inte vara möjlig om dessa partier var ”alltigenom kontrarevolutionära”. Självklart skulle vi karakterisera båda partierna som kontrarevolutionära i sin praktik, i sitt program och i sin ledning, och gör det faktiskt. De förblir dock partier med en organiserad proletär bas och således borgerliga arbetarpartier.
I er nyligen tillfogade ”punkt två”, förklarar ni nödvändigheten av att bygga Fjärde Internationalen i motsättning till alla de som dödförklarar den eller proklamerar behovet av en ny international. Vem riktar ni detta anonyma utfall mot? Den obetydliga och knappt existerande grupperingen kring Banda? De uppmanar inte, så vitt vi vet, till en femte international. SWP (US) stöder fortfarande Fjärde Internationalens förenade sekretariat, samtidigt som de tillkännager sin villighet att delta i en ny och ”bredare” international med sandinisterna och castristerna. Eller tror ni kanske att ni har träffat RRKI med denna formulering? Kamrater, vi intar inte någon av dessa ståndpunkter. Våra paroller är ”Framåt mot återbildandet av en leninistisk-trotskistisk international! För ett nytt parti för den socialistiska världsrevolutionen”.
Vi tror visserligen inte att Fjärde Internationalen fortfarande existerar, varken organisatoriskt eller i termer av programmatisk kontinuitet. Dess revolutionära kontinuitet bröts 1951, när en världskongress antog allmänna och systematiska revisioner av trotskismen i programmets alla huvudfrågor. Dess organisatoriska existens, som ”den socialistiska revolutionens världsparti”, slogs sönder 1953. IK spelade en lika brottslig roll i sönderslåendet av den organisatoriska enheten, och medan de erbjöd delvis korrekt ”vänsterkritik” av Pablo och Mandel, förde de den aldrig till nivån av ett revolutionärt återupprättande och sedan vidareutvecklande av Övergångsprogrammet.
Vi vill återupprätta och utveckla Trotskijs program och världsparti för den socialistiska revolutionen. Om denna återgrundade international kommer att kalla sig den fjärde eller den femte är för oss en fråga som kommer att avgöras i kampen med centrismen, som förklär sig till trotskism och som har slitit fanan från Trotskijs FI i stycken. I varje fall lämnar vi frågan om siffran, åtskild från principiella frågor om en faktiskt existerande politisk och organisatorisk kontinuitet, åt de politiska virrhjärnorna, människor som har något att dölja. Här finner vi ert tal om ”kontinuiteten” motsägelsefullt – antingen kluvet tal eller tänkande. Om det har funnits en revolutionär kontinuitet under de senaste 35 åren, måste ni säga vem som försvarade den och mot vem. IK som helhet, Healy och WRP, Lambert eller Moreno? Morenos strömning kämpade inte, som ni väl känner till, ”mot revisionismen” under 1960-talet, utan kapitulerade för den. SLL/WRP genomförde revisioner av teorin och praktiken, liksom regelrätta kriminella handlingar, vilka gör varje anspråk på att representera en kontinuerlig linje till ett hån. Ni kan inte peka på en obruten rad av programmatiska dokument och teser som representerar ett försvar av och en utvidgning av Trotskijs arbete, eller en nationell organisation eller gruppering som kontinuerligt har kämpat för det revolutionära programmet i klasskampen. Er föreställning om en motsägelsefull kontinuitet är inte en dialektisk utan en vulgär logisk motsättning.
Vilken utgången än blir av denna kamp för att bygga en revolutionär international, står vi tydligt och klart för byggandet av en trotskistisk international. Ändå är ni villiga att utesluta oss från fullt deltagande och från organiseringskommittén. Samtidigt inkluderar ni Internationella Arbetarförbundet i kommittén. Denna organisation säger öppet att den syftar till att bygga en international som inte är trotskistisk, en international där trotskister skulle vara en minoritet, dvs. en international vars program inte kommer att vara trotskistiskt! Detta skiljer sig väsentligen inte från det amerikanska SWP:s ståndpunkt. IAF vänder bara blickarna mot andra ”vänsterkrafter” för sin international. Ändå är ni villiga att acceptera deras fulla deltagande på grundval av ett förmodat accepterande av de ”tio punkterna”? Om ni tror att ni kommer att kunna övertyga dem genom deras fulla deltagande i konferensperioden, varför inte också oss och andra tendenser?
Anledningen kan bara vara att WRP-ledningen anser att den har mer politiskt gemensamt med IAF (och andra som kan instämma i de ”tio punkterna”) än med de som uteslutits från fullt deltagande. De ”tio punkterna” kommer i det fallet att vara det första steget mot en politisk fusion. Det var faktiskt denna metod som användes av IAF (då som Bolsjevikfraktionen, under ledning av det argentinska PST) 1979. Tillsammans med Lamberts gruppering uppmanade de till en öppen konferens med ”den världstrotskistiska rörelsen”, som skulle inbegripa en ”demokratiskt organiserad och uttömmande diskussion”. Vi och andra grupper, som Workers Socialist League, uteslöts snabbt och, som ni känner till, ägde konferensen rum som en sluten fusionskonferens mellan Bolsjevikfraktionen och OCRFI – en fusion som varade mindre än ett år. Är det längs den vägen som WRP förs? Vi hoppas inte det.
Vi uppmanar därför WRP att inte föra fram sina ”tio punkter” som villkor för fullt deltagande, utan som ett diskussionsunderlag. Vi har för avsikt att föra fram våra egna punkter, som vi anser kommer att bli en startpunkt för att definiera en kommunistisk ståndpunkt gentemot de centristiska förvanskningarna av Trotskijs program. Vi förväntar oss att andra grupper önskar göra detsamma. Alla som är villiga att stödja och bygga konferensen, sprida dess dokument internt och öppna sin press för debatterna, bör tillåtas fullt deltagande i organiseringskommittén och själva konferensen. Målet bör inte vara en ”diskussionsklubb”, utan ett seriöst försök att klargöra politiska ståndpunkter och således föra kampen framåt för att återutveckla ett trotskistiskt program för den nuvarande perioden och återuppbygga ett revolutionärt ledarskap för världens arbetarklass.
Vi medger att detta brev är längre än vad ni normalt efterfrågar. På grund av den internationella konferensens betydelse och det faktum att ni inte har mottagit eller publicerat något svar på ert upprop i Workers Press, hoppas vi att ni kommer att publicera det i sin helhet, kanske som en början på förkonferensens diskussionsprocess.
Kamratligen
Stuart King
Sekreterare, RRKI
24 februari 1987
Workers Power nr 91, mars 1987