Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 5. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 5 av FRKI-dokument handlar om vår syn på några av försöken till trotskistisk omgruppering som pågick då. De organisationer som kommentereras har till stor del upphört att existera eller genomgått stora förändringar. Principresonemangen i texterna, när det gäller synen på vilken grund revolutionära organisationer bör stå, är fortfarande aktuella.
Innehåll:
För en demokratisk öppen konferens
Hur öppen konferens?
Healyismens spöke
Projektet med den öppna konferensen: ett bokslut
”Arbetarnas international”: Bluffen med konferensen i Budapest
Vad är centrismen?
22 teser till trotskismens försvar
Konferensen i Rimini bygger på lösan sand
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
Dessa teser är tillägnade minnet av kamrat Rémi Malfroy (1952–87), fransk trotskistisk militant, medlem i Pouvoir Ouvrier och RRKI, som dog måndagen den 25 maj när denna pamflett producerades
Introduktion
Explosionen och upplösningen inom den av Healy ledda ”Fjärde Internationalens internationella kommitté” 1985–86 var bara ett symptom på den tilltagande krisen för centrism med trotskistiskt ursprung. Inget av de huvudfragment som uppstod ur Fjärde Internationalens nedsjunkande i centrism har under det senaste decenniet undgått allvarliga splittringar. Större brytningar, som splittringen i Förenade Sekretariatet (FS) 1979, har endast lagt grunden för principlösa sammanslagningar (Moreno/Lambert) och därefter ytterligare splittringar. Det cyniska spelet med splittringar, fusioner och ytterligare splittringar, som iscensatts av centristiska ledare, har enbart demoraliserat och till ingen nytta förslösat tusentals revolutionärt sinnade militanter.
Båda huvudtraditionerna – IS/FS och den ”anti-pablistiska” Internationella Kommittén (IK) – har fortsatt att alltmer öppet kasta allt som Trotskij stod för överbord. Trotskijs perspektiv och strategi för den permanenta revolutionen, användandet av programmet med övergångskrav och byggandet av en international med demokratiskt centralistiska revolutionära partier, har alla övergetts vid varje kritiskt skede. Från Kuba till Nicaragua har det av Mandel ledda FS kapitulerat till ”revolutionära ledarskap” av stalinistisk eller småborgerlig karaktär. De har upprepade gånger bevisat, att de inte kan och inte vill försvara det proletära partiets och det trotskistiska programmets avgörande roll i revolutionära situationer.
”Antipablismens” förkämpar – Healy och Lambert – har dock inte gjort bättre ifrån sig. Deras kapitulationer och anpassningar har varit lika grova och fullständiga som Pablos och Mandels. Tendenser som de vilka samlats kring det amerikanska Socialist Workers Party och Morenos argentinska grupp har av den anledningen kunnat sicksacka mellan ”pablism” och ”antipablism”. Healys kapitulation inför den ”arabiska revolutionen” förde honom slutligen till att gå i tjänst hos olika slags borgerliga och bonapartistiska regimer, som grymt undertryckte den egna arbetarklassen. I dag fördömer det amerikanska SWP – en gång den ”ortodoxa trotskismens” källsprång – öppet Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. SWP:s tidigare australiensiska lärjungar har dragit den logiska slutsatsen av Barnes ståndpunkt, avsvurit sig trotskismen och Fjärde Internationalen och besinningslöst störtat sig in i stalinismen.
Lamberts internationella tendens har splittrats på frågan om att proklamera eller inte proklamera sig som den återuppbyggda Fjärde Internationalen, samtidigt som dess sektioner gömmer sig bakom pseudo-socialdemokratiska ”arbetarpartier” med rent borgerligt demokratiska program.
Det morenistiska Internationella Arbetarförbundet (IAF) är, trots anspråk på att ha brutit ”till försvar för partiet”, inte bättre. De är öppet för en fjärde international där trotskister är en ”minoritet” och har en meritlista som inte står någon annan efter när det gäller fullständig kapitulation inför borgerlig och småborgerlig nationalism – alldeles särskilt beträffande peronismen i Argentina i alla dess former.
Var och en av dessa kapitulationer och varje grovt förräderi mot det trotskistiska programmet, har lett de friskaste elementen inom de centristiska organisationerna till att sträva efter att återupprätta Trotskijs arv och söka efter rötterna till den politiska degenereringen. Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International (RRKI) växte själv fram ur just en sådan kamp i centristiska organisationer. Det var därför inte överraskande att uppropet för en internationell konferens, som gjorts av det brittiska Workers Revolutionary Party (WRP), fick ett positivt mottagande i många länder, särskilt där centrismens kris är djupast. Välkomnandet av WRP:s initiativ var baserat på önskan om en internationell konferens som var demokratisk och öppen för alla de som betraktar sig som trotskister och är genuint och lojalt beredda att förbinda sina organisationer till en diskussionsprocess. Syftet skulle ha varit att undersöka rötterna till krisen inom Fjärde Internationalen, vilken ledde till dess politiska upplösning och sönderfall, och övervinna den genom att kämpa för att smida ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen.
Det har blivit uppenbart att den av WRP sammankallade ”internationella konferensen” inte kommer att kunna spela en sådan roll (om inte WRP:s ledning tvingas att dramatiskt förändra sin nuvarande kurs). För att genomföra sitt mål med en snabbfusion med IAF, har WRP:s ledning mer och mer inskränkt deltagandet i sin internationella konferens. Först gjordes det ursprungliga ”tiopunktsuppropet”, i sig ett politiskt felaktigt och otillräckligt dokument, till en uppsättning villkor, som organisationerna måste skriva under för att få tillåtelse att helt och fullt delta i konferensprocessen. Man nöjde sig inte därmed, utan tillfogade dessutom en ”elfte punkt” strax innan en förberedande kommitté sattes upp för att garantera uteslutningen av alla de ”icke önskvärda” organisationerna från kommittén (nu i praktiken WRP/IAF). Kommittén kommer nu att besluta om konferensens karaktär och deltagandet vid den. Det faktum att WRP drar sin ”internationella konferens” längs samma väg som Morenos och Lamberts paritetskommitté 1980 – med en snabb och principlös fusion vid ändpunkten – gör inte nödvändigheten av en verklig, öppen och demokratisk internationell konferens mindre angelägen. I ljuset av WRP:s fullständiga uppgivande av stödet till en sådan konferens, förklarar sig RRKI berett att arbeta med varje grupp som betraktar sig som trotskistisk för att återuppta ett sådant projekt, med eller utan WRP-IAF:s förberedande kommitté. 1988 – femtio år sedan grundandet av Fjärde Internationalen – är ett lämpligt år för att göra ett allvarligt försök att ta itu med de politiska problem som har sönderslitit Trotskijs verk.
22 teser till trotskismens försvar, som antogs vid vår senaste konferens, och som här presenteras, är RRKI:s inledande bidrag till en sådan diskussionsprocess. De utformades för att framläggas vid den av WRP sammankallade internationella konferensen. Det är vår övertygelse att processen med byggandet av en internationell trotskistisk tendens värd namnet endast kan börja med en tydlig brytning med centrismen och de metoder som har dragit fanan från Trotskijs Fjärde Internationalen i smutsen. Vi är övertygade om att dessa teser återformulerar de grundläggande principerna i Trotskijs program och försöker bekämpa den centristiska förvanskningen av dem. De tillhandahåller grunden för ett revolutionärt block gentemot centrismen. De erbjuder också en startpunkt för att utveckla vidare diskussioner med sikte på att utarbeta ett programmatiskt dokument, som kan bli en verklig grund för omgruppering och återgrundande av en leninistisk-trotskistisk international.
RRKI-sekretariatet, maj 1987
1. Den permanenta revolutionens teori, perspektiv och program bevarar sin fulla giltighet.
I den imperialistiska epoken kan inga av den borgerliga revolutionens återstående och grundläggande uppgifter lösas i enlighet med de arbetande massornas historiska intressen annat än under proletariatets ledning. Proletariatet kan inte heller inskränka sin klasskamp till ett stadium som innefattar lösandet av den agrara frågan, upphävandet av nationellt förtryck eller nationell splittring och uppnåendet av fulla demokratiska fri- och rättigheter. Det kan bara stadigvarande tillägna sig dessa för egen del, och för alla förtryckta klasser och skikt, om det upprättar sin egen politiska makt (proletär diktatur) i allians med dessa. Parollen om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” är föråldrad och dess återupplivande av ”vänsterstalinister” eller före detta ”trotskister” (som det av Barnes ledda amerikanska SWP), förbereder endast en mensjevikisk snara åt arbetarklassen. Den objektiva nödvändigheten av revolutionen i permanens måste emellertid översättas till en medveten strategi av det proletära partiet. Att förvandla den permanenta revolutionen till en objektiv process, som använder skiftande ledarskap – stalinistiska, småborgerligt nationalistiska eller centristiska för att uppnå ”sina” mål, är att övervältra revolutionärernas uppgifter på den historiska processen. Det är en centristisk förvanskning av trotskismen, som är karakteristisk för både IS- (Pablo, Mandel) och IK-traditionen (Healy, SWP, Lambert), liksom deras olika avspjälkningar. Den leder till det proletära avantgardets kapitulation inför främmande klasskrafter.
2. Under kampens alla faser måste kampen föras för det revolutionära partiets politiska och organisatoriska självständighet gentemot borgerlig och småborgerlig nationalism.
Erfarenheterna av Kuomintang och alla efterföljande borgerligt nationalistiska partier och fronter i de halvkoloniala och koloniala länderna, har visat den absoluta nödvändigheten av det revolutionära partiet och dess bevarande av fullständig organisatorisk och politisk självständighet gentemot alla former av borgerlig och småborgerlig nationalism, även och framför allt när det är inbegripet i gemensamma strider mot en gemensam fiende. Den leninistiska ståndpunkten om ”villkorslöst men kritiskt stöd” innebär ovillkorligt stöd för alla som kämpar mot imperialismen, kombinerat med skyldigheten att politiskt kritisera dessa rörelsers övergripande strategi och kampmetoder.
Vi fördömer det politiska stöd som getts till sådana rörelser av det centristiska FI under den bolivianska revolutionen 1952 (MNR) och därefter av IS i Algeriet (FLN), Kuba (castrister), Portugal (MFA), Nicaragua (FSLN), Grenada (NJM), Irland (IRA), av IK i Algeriet (MNA), Vietnam (Ho Chi Minh), Libyen (Khadaffi), Iran (Khomeini), Irak (baathister) och av morenisterna i Argentina (peronismen), som principlöst.
3. Det proletära avantgardet måste söka enhet i handling med småborgerliga, eller till och med borgerliga krafter, när eller där dessa befinner sig i verklig kamp mot imperialismens militära, politiska eller ekonomiska förtryck och utsugning av de halvkoloniala och koloniala länderna.
Så länge imperialismen stödjer eller efter egna önskemål installerar regimer i de halvkoloniala länderna och ekonomiskt exploaterar dem, kommer breda skikt av klasser utanför proletariatet – bönderna och småbourgeoisien i städerna – att drivas in i kamp kring paroller om nationalism och demokrati. Till och med delar av de inhemska utsugarklasserna och deras militära och ideologiska representanter kan vid vissa tillfällen drivas att motsätta sig den ena eller andra handlingen från imperialismen, trots det faktum att dessa klasser i allmänhet uppträder som agenter för imperialismen inom sina respektive länder. När strider bryter ut mellan dessa nationalistiska krafter och imperialismen, eller dess lokala agenter, kan proletariatet inte förbli neutralt. I de imperialistiska kärnländerna är det proletariatets plikt att ge ovillkorligt stöd till de som kämpar mot ”dess egen” bourgeoisie. I propaganda kommer revolutionärer på samma gång att kritisera och bekämpa borgerliga och småborgerliga målsättningar och kampmetoder. I de halvkoloniala länderna måste proletariatet – samtidigt som det bevarar sitt fullständiga klassoberoende – delta i gemensamma aktioner mot imperialismen, under iakttagande av principen om ”marschera åtskilt – slå till gemensamt”, dvs. vi försvarar den leninistiska-trotskistiska taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten, även om vi erkänner att den nationella bourgeoisin i förtryckta länder i allt högre grad har blivit en agent för imperialismen sedan 1920-talet. Vi avvisar folkfrontsförvanskningen av denna taktik, som är inriktad på att skapa folkfronter med den ”antiimperialistiska” bourgeoisien, ända till och inbegripet bildandet av ”folkliga” eller borgerligt demokratiska regeringar (en förvrängning som inte bara är typisk för stalinisterna utan också för olika ”trotskistiska” fragment – alla de trotskistiska grupperna i Bolivia stödde till exempel samregerande mellan COB och MNR 1952, CODEP 1965–66 och FRA 1971–72). Vi avvisar föreställningen om ett strategiskt block med den nationella bourgeoisien i kolonier och halvkolonier.
Enad handling får inte bli en förevändning för sammanblandning av fanor – dvs. program. Proletariatet kan aldrig ge politiskt stöd till eller ställa upp som mål att installera en borgerlig regering. Det får aldrig avsvära sig målet att upprätta sitt eget klassvälde. Taktiska allianser får inte bli strategiska – dvs. folkfronter. Arbetarklassen måste avvisa nationalismens och populismens (sun yat-senism, arabisk nationalism, islamsk fundamentalism, sandinism etc.) bedrägliga paroller och ideologi. I enhetsaktioner kan det inte avsvära sig kritik av sina allierade. Vi avvisar det skandalösa politiska stöd som getts till Khomeini, före och efter det att han kom till makten, av båda delarna av FS. Likaså avvisar vi sekteristiskt avstående från antiimperialistiska strider och aktioner på grundval av det ”över klasserna” stående ledarskapet i sådana aktioner, som iSt:s vägran att stödja kampen mot shahen av Iran. Sådana sekteristiska ståndpunkter innehåller oföränderligt en opportunistisk kärna – ett försök att politiskt åtskilja de småborgerliga nationalisterna från folkfrontens reformistiska eller borgerliga nationalister. ”Seger åt vänsterrebellerna” i El Salvador framställer t.ex. FMLN som på något sätt politiskt överlägset FDR, till vars politiska program det är knutet.
4. En beslutsam kamp är nödvändig mot opportunistiska förvanskningar av parollerna om arbetarregeringen och arbetar- och bonderegeringen.
Den enda arbetar- och bonderegering som det är möjligt för kommunister att ge politiskt stöd till eller under vissa omständigheter delta i, är en som uppkommer ur en period av segerrika masstrider och baseras på arbetarklassens och böndernas kamporgan. Det måste vara en regering som är förpliktad till att försvara arbetarorganisationerna och lösa den politiska och ekonomiska krisen på bourgeoisiens bekostnad. Det mest elementära programmet för en sådan regering måste bestå i att beväpna proletariatet, avväpna de kontrarevolutionära borgerliga organisationerna, expropriera alla kapitalister som saboterar produktionen, införa arbetarnas övervakning av produktionen och försäkra sig om att skattebördan drabbar de rika och inte arbetarna och bönderna. Den måste aktivt stödja arbetarnas och böndernas kamp internationellt.
Vi avvisar helt och hållet ”döpandet” av regeringar som FSLN:s i Nicaragua, vilka öppet åtagit sig att försvara ”blandekonomisk” kapitalism och som i konsekvens därmed angriper arbetarorganisationerna och strejkrätten, till revolutionära arbetar- och bonderegeringar. Vi avvisar FS:s betecknande av sandinistregeringen som en ”proletär diktatur”. En sådan karakterisering är både absurd och reaktionär.
5. Det är nödvändigt att mobilisera massorna under övergångsparoller, som överensstämmer med den konkreta situationen i varje land.
Övergångskrav måste, i varje fall där det gäller en kamp mot rester av förkapitalistiska jordförhållanden, nationellt förtryck eller olika slags öppet proimperialistiska diktaturer (bonapartism – både militär och civil, fascism och alla antidemokratiska metoder för styre inom parlamentariska demokratier), stöd till kampen för demokrati, den konstituerande församlingen, pressfrihet, fackliga rättigheter eller andra slags demokratiska paroller, kompletteras med revolutionärt demokratiska krav. Vi avvisar den metod som ser kampen för demokratiska krav som synonym med kampen för arbetarmakt. Denna metod framställer uppnåendet av en demokratisk konstituerande församling som den strategiska vägen till att upprätta en arbetar- och bonderegering (lambertister, FS och morenisterna i Peru 1978–80). Den paroll som kröner programmet med övergångskrav är maningen till bildande av sovjeter. Alla försök att utstaka en väg till verklig arbetarmakt, som är grundade på föreställningen att det finns ett substitut för sovjeter, eller sovjetliknande organisationer, leder oundvikligen till kapitulation inför främmande klasskrafter, t.ex. FS:s kapitulation inför MFA i Portugal och Solidarnosc och dess parlamentariska (andrakammar-) illusioner i Polen. Sovjetliknande organ är den enda organisatoriska form, vilken hittills utformats av historien, som drar in representanter för alla de grupper och skikt som kämpar för revolutionen och samordnar deras kamp. Sovjeter är klasskampens högsta organisationsform och arbetarmaktens embryonala organ. Däri ligger deras övergångsinnehåll. Det är kampen för denna typ av organisation (vilka namn de än ges av massorna i ett visst land och oberoende av deras nationellt specifika drag), inom ramen för den revolutionära situationen, som särskiljer autentiska trotskister från all slags centrism.
Där det existerar embryonala former av proletär statsmakt andra än sovjeter, som kan fås att omfatta massan av utsugna och förtryckta (t.ex. fabrikskommittéerna i Tyskland 1923), ställer vi inte på ett doktrinärt sätt i motsättning därtill byggandet av sovjeter åtskilda från sådana organ. Snarare strävar vi efter att utvidga dessa embryonala former till verkliga sovjeter. Detta var exempelvis fallet med självförvaltnings- och Solidarnosc-kommittéerna i Polen 1981.
6. Parollen om arbetar- och bonderåd (sovjeter) är central för programmet med demokratiska krav och övergångskrav i de halvkoloniala länderna, de degenererade arbetarstaterna och alla kapitalistiska stater. Även om de kan anta nationellt specifika namn och former, får de inte förväxlas med vänsternationalistiska regimers rådgivande (marionett-) organ.
Kampen för sovjetliknande organisationer förblir en central uppgift i revolutionära situationer. Vilket namn som än ges dessa organ, måste de ha som mål att vid sidan av det organiserade proletariatet dra in alla förtryckta skikt – i städerna de arbetslösa, halvproletariatet och den utblottade småbourgeoisien, de kvinnliga arbetarna och hemmafruarna, slumorganisationer och hyresgästgrupper, och på landsbygden bondeorganisationerna, fattigbönderna och jordbruksarbetarna, liksom de meniga soldaterna. De måste organiseras på grundval av den bredaste demokrati, med fullständig frihet för alla partier, undantaget de öppet borgerliga, kontrarevolutionära och fascistiska.
Vi avvisar uppfattningen att organ för ”folkmakt” kan ersätta sovjeter, där dessa organ är nödtorftigt maskerade och maktlösa drivremmar för vänsterbonapartistiska regimer – till exempel Nicaraguas CDS och Grenadas Communal Councils (1979–83). Vi avvisar klassificeringen av primärt fackliga organisationer som substitut för sovjeter – Solidarnosc och COB i Bolivia (utanför den revolutionära situationen 1952). I Polen 1981 och i Bolivia 1985 krävde vi utvidgandet av fackliga baskommittéer till verkliga arbetar- och bondesovjeter. En sådan klassificering av fackliga organ har använts av morenisterna, lambertisterna och Fjärde Internationalistiska Tendensen som ett sätt att undvika de nödvändiga uppgifter som är förbundna med kampen för organ av sovjettyp, så att de inte ska behöva konfrontera de reformistiska fackföreningsledarna. Vi avvisar den maoistiska och guevaraistiska gerillakrigsstrategin, baserad på bönderna, som ett substitut för proletärt ledarskap och proletära kampformer i kampen för makten – generalstrejken, sovjeter, arbetarmilisen och väpnat uppror. Trotskister tillbakavisar gerillakrigsstrategin därför att den politiskt och fysiskt isolerar de revolutionära kämparna från proletariatet. Dess metoder – landsbygds- eller stadsgerillakrig – kan arbetarklassens massa inte delta i. Dessa metoder kan urarta och urartar också till banditism på landsbygden och individuell terrorism i städerna. Samtidigt som trotskister måste försvara småborgerliga revolutionärer gentemot borgerlig statsrepression och kan använda gerillaoperationer under omständigheter där de understödjer och inte står i motsättning till arbetarklassens massstrider, tillbakavisar vi fullständigt de bankrutta gerillastrategierna (guevaraism etc.). Vi fördömer FS:s kapitulation inför denna gerillatendens, särskilt i Latinamerika från 1960-talet och in på 1970-talet, och i IK:s latinamerikanska sektioner i början av 1960-talet. Vi fördömer FS:s fortsatta tvetydighet i den här frågan, dvs. dess faktiska godkännande av ANC:s, filippinska kommunistpartiets, IRA:s och andras gerillastrategier.
7. Vi erkänner nödvändigheten av systematiskt kommunistiskt fraktionsarbete i de proletära massorganisationerna, särskilt de reformistiska fackföreningarna. Vi bekräftar också att det är nödvändigt att tillämpa taktiken med arbetarnas enhetsfront inom fackföreningarna, med målet att omvandla dem till revolutionära instrument i kampen mot kapitalismen. Utan att betrakta fackföreningsapparatens revolutionering som ett nödvändigt villkor för den proletära revolutionen, argumenterar vi för fackliga basrörelser mot byråkratin på grundval av handlingsprogram som tar sin utgångspunkt i arbetarklassens aktuella uppgifter.
Vi bekräftar att fackföreningsbyråkratin är en priviligierad kast som medlar och förhandlar inom kapitalismens ramar. I ökande utsträckning under den imperialistiska epoken förvandlas den till en ekonomisk polisstyrka för kapitalisterna och deras stat över arbetarklassen. Vi är för uppbygget av kämpande allianser mellan basmilitanter (enhetsfronter) för att kasta ut de reformistiska byråkraterna i kampen för att demokratisera fackföreningarna, göra dem till industrifackföreningar och förena dem i en stor landsorganisation. Kommunister måste kämpa för revolutionärt ledarskap inom dessa basorganisationer, med det uttalade syftet att omvandla fackföreningarna till kamporgan mot kapitalismen.
Vi avvisar taktiken att bygga organisationer som primärt uppträder som valmaskiner för vänsterpratande kandidater, men misslyckas med att omvandla själva facken till verkliga kamporgan. Vi avvisar byggandet av ”klasskampsvänsterflyglar”, som primärt syftar till att vinna över ”vänsterbyråkrater” genom att hålla tillbaka kritik av dessa byråkraters vacklanden, fel och förräderier. Vi avvisar den syndikalistiska attityden till basrörelser, som svansar efter arbetarnas omedelbara krav och avvisar huvuduppgiften att mobilisera medlemmarna för kamp kring övergångskrav och under kommunisternas ledarskap. I facken och på arbetsplatserna kämpar vi för arbetarkontroll över produktionsprocessen och mot kapitalisternas strävan att driva produktionen i sitt intresse.
8. Folkfronten innebär övergivandet av arbetarklassens intressen, och dess förmåga att kämpa för dem, till förmån för bourgeoisiens intressen. Långt ifrån att bekämpa fascism eller reaktion berövar den i stället proletariatet kraft.
Utmärkande för båda typer av reformistpartier (stalinistiska och socialdemokratiska) är deras beredskap att bilda valpakter eller regeringskoalitioner med de öppet borgerliga partierna. Stalinismen systematiserade detta i folkfrontens teori och strategi. ”Denna snara kring proletariatets hals” är förödande i alla situationer, men alldeles särskilt i en förrevolutionär eller revolutionär situation (Frankrike 1936, Spanien 1936–39, Chile 1973 etc). Revolutionärer får inte ge något politiskt stöd till en folkfront, utan måste kämpa inom de av arbetarnas massorganisationer som stöder den för en brytning med bourgeoisien och alla dess partier. Vi tillbakavisar likaså det kritiska stöd som getts till Allendes folkfrontsregering (FS), och den sekterism som hävdar att kritiskt valstöd inte kan ges till kandidater för arbetarpartier i en folkfront (iSt). Revolutionärer måste använda arbetarenhetsfrontens olika taktiker för att underlätta uppbrytandet av ”folkfronten” med bourgeoisien. Det kan göra det nödvändigt att gå in i en folkfronts massbasorgan och kämpa för de borgerliga partiernas uteslutning. Enbart fasthet vad gäller principer, men flexibilitet i taktiken kan förhindra det proletära avantgardets anpassning eller självisolering. Vi försvarar alla massornas demokratiska rättigheter gentemot militära, bonapartistiska eller fascistiska statskupper. Där en ”antiimperialistisk” regim av folkfronts- eller liberaldemokratisk typ befinner sig under attack från den proimperialistiska militären, blir en temporär enhetsfront med krafter som stödjer den nödvändig (om inte arbetarklassen står inför en situation av omedelbart maktövertagande). Det innebär också att vi inte agiterar direkt för sådana regeringars fall inför en omedelbar kupp, utan att därför urvattna den principiella nödvändigheten av dessa regeringars revolutionära störtande. Som i fallet med bolsjevikerna och Kornilovs kupp, får dock inte denna taktik på något sätt ge uttryck för förtroende eller politiskt stöd till sådana regeringar, eller övergivandet av kampen för en arbetar- och bonderegering.
9. De socialdemokratiska och stalinistiska partierna i de imperialistiska länderna är borgerliga partier, mer exakt borgerliga arbetarpartier – dvs. deras ledarskap, program och organisationer har en borgerligt politisk karaktär, men dessa partier är organiskt förbundna med arbetarklassen (genom sitt proletära ursprung, sina band med fackföreningar eller kooperativ, massmedlemskap eller valstöd från arbetarklassen).
Enhetsfrontstaktiken måste användas för att utnyttja motsättningen mellan arbetarbasen och ledarna för dessa partier. Med enhetsfrontstaktiken är det möjligt att dra bort de vanliga medlemmarna från de reformistiska ledarna och deras program. Vi avvisar de åsikter, som har sitt ursprung i tredje periodens stalinism, bordigism och maoism, som i socialdemokratin enbart ser ett borgerligt parti, som inte skiljer sig från de kristdemokratiska eller konservativa partierna. Denna åsikt avvisar enhetsfrontstaktiken eller tillåter den ”bara underifrån”. I förhållanden där revolutionärer inte har den nödvändiga styrkan att uppträda som ett självständigt parti och där den relativa öppenheten för revolutionära idéer hos arbetarmedlemmarna i de reformistiska partierna under klasskampens gång tillåter dem att öppet kämpa för sina idéer i deras led, är det tillåtet och verkligen önskvärt för trotskister att gå in i dem. Under vissa omständigheter – extrem kris och upplösning inom de reformistiska partierna eller formerandet av vänstercentristiska flyglar inom dem – kan trotskister utföra en ”fransk vändning”, dvs fullständigt inträde på grundval av ett relativt kort tidsperspektiv. Där sådana förhållanden inte är förhärskande är det tillåtet för revolutionärer att utföra fraktionsarbete på grundval av ett relativt långt tidsperspektiv genom vilket en öppen organisation bibehålls, men en del av organisationen inträder i det reformistiska partiet och utför systematiskt arbete, inbegripet enhetsfrontsstrider, med målsättningen att bygga en revolutionär tendens inom partiet.
Vi avvisar entrismtaktiken som en strategi varigenom trotskister döljer sitt verkliga program för medlemmarna och ingår i okritiska block med vänsterreformister. Denna förvanskning av Trotskijs taktik introducerades inom FI efter andra världskriget av Pablo och hans handgångne man i Storbritannien, Gerry Healy (där den förespråkades och praktiserades av honom från mitten av 1940-talet och under större delen av 1950-talet). Den kodifierades och utformades teoretiskt av Pablo 1951 – entrism sui generis. Denna förvanskning av trotskismen har sedan dess varit en central del i praktiken hos många av FI:s degenererade fragment (Moreno, Healy, Mandel etc.). Trotskisters uppgift är att utgöra en revolutionär flygel och inte att förklä sig till vänsterreformister eller centrister. Med sådana krafter är det möjligt att bilda enhetsfronter men inte propagandablock – åtskilda fanor och kolonner. Vi avvisar som högercentristisk föreställningen (som den företräds av till exempel Militant i Storbritannien) att de reformistiska partierna kan omvandlas till revolutionära partier, bilda regeringar ”försvurna till en socialistisk politik” och avskaffa kapitalismen. Vi avvisar också den sekteristiska och abstentionistiska ståndpunkten att inträde i de reformistiska partierna ipso facto är likvidatoriskt (det brittiska SWP, Lutte Ouvrière etc). Denna oehlerism [sekterism] döljer en djup rädsla hos dessa organisationer för deras egen avsaknad av tillräcklig politisk avgränsning från reformismen.
Vi avvisar metoden att bygga propagandablock eller stora centristiska eller vänsterreformistiska partier som bildas av vänstergrupper eller mellan revolutionärer och reformister på grundval av krav som sorterats ut ur programmet med övergångskrav, men utesluter kronan på verket: sovjeter, arbetarmilisen och nödvändigheten av ett uppror (t.ex. Socialist Organiser och Labour Briefing i Storbritannien, MAS och Politica Obrera i Argentina, Lamberts MPPT i Frankrike). Varken enhetsfronten, arbetarregeringen eller arbetarpartitaktiken kan rättfärdiga att trotskister putsar till övergångsprogrammet för att underlätta ett propagandablock med vänsterreformister eller centrister. Vi håller fast vid Trotskijs kritik från 1935 av alla sådana principlösa block.
10. Vi bekräftar åter Trotskijs ståndpunkt att stalinismen är en kontrarevolutionär kraft – socialdemokratins tvilling inom världens arbetarrörelse. Där stalinistiska partier har gripit och innehar statsmakten, på grundval av postkapitalistiska produktionsförhållanden och därigenom upphör att vara partier i någon meningsfull bemärkelse, för att i stället sammansmälta med statsapparaten, bevarar de sin politiskt kontrarevolutionära karaktär. De är med Trotskijs ord ”världsimperialismens agenter inom arbetarstaten”.
Skillnaden mellan stalinismen och socialdemokratin är att den förras rötter inte bara ligger inom arbetarbyråkratin och -aristokratin i de mer utvecklade kapitalistiska och imperialistiska länderna, utan också, vilket är avgörande för dess specifika karaktär, inom arbetarstaternas härskande byråkrati. Denna byråkrati har antingen tillvällt sig makten från det proletära avantgardet eller förhindrat det från att nå den, även där kapitalistiskt styre har avskaffats. Den blockerar vägen till skapandet av socialismen, både inom arbetarstaterna och genom att sabotera revolutionens internationella utbredning. Dess politik är klassamarbetets och nationalismens. Stalinismens rättfärdigande av sin politik är doktrinen om socialism i ett land. Denna reaktionära och utopiska troslära har lagt grunden till de olika ”nationella (nationalistiska) vägarna till socialismen” som tillhandahålls av de stalinistiska partierna. Genom att predika ekonomisk självtillräcklighet i världsmarknadens tidevarv, tjänar den till att underminera själva arbetarstatens existens. Fallet med Kampuchea avslöjar hur förödande denna politik kan vara, när den förs till sin logiska slutsats. Andra arbetarstater (Albanien, Rumänien, Kina) har drabbats av verkliga ekonomiska katastrofer (dock inte i sådan omfattning som Kampuchea) vid olika tillfällen, som ett resultat av tillämpningen av programmet för socialism i ett land. För den sovjetiska byråkratin har socialism i ett land sedan mitten av 1920-talet tjänat syftet att underordna världsrevolutionen dess strategiska mål att uppnå fredlig samexistens med världsimperialismen. Denna trångsynt byråkratiska och diplomatiska version av socialism i ett land har kostat många miljoner arbetares liv och understryker det faktum att stalinismen inte under några förhållanden kan spela en socialistisk och revolutionär roll.
Ändå har stalinismen inre motsättningar som uppstår ur de härskande byråkratiernas rötter i den nationaliserade och planerade ekonomin. Eftersom arbetarklassen i alla länder har ett direkt intresse i bevarandet av dessa historiska framsteg – förutsättningarna för socialistiskt uppbygge – är den villkorslöst förpliktad att försvara dessa stater gentemot inre och yttre återupprättande av kapitalismen. Det kan nödvändiggöra en enhetsfront med stalinisterna, eller en del av dem, gentemot restauration. Historiskt sett är det dock stalinismen själv som underminerar, likviderar och förråder dessa landvinningar.
I de mer efterblivna länderna, som exploateras av imperialismen, har stalinismen utvecklat motsättningar som skiljer sig från de som manifesterar sig i de stalinistiska partierna i de imperialistiska länderna och även i några av de rikare halvkoloniala länderna. Den har blandat sig med bondebaserad populism och anammat metoder som skarpt skiljer sig från den ”officiella” stalinismen. I Kina och Indokina har kommunistpartierna antagit en gerillakrigsstrategi och huvudsakligen rotat sig bland bönderna och antagit ett revolutionärt demokratiskt program. På Kuba raserade en revolutionär demokratisk rörelse Batistas diktatur och sammansmälte sedan med stalinismen. Även om stalinistiska partier i Kina, Kuba och Vietnam verkligen genomförde kapitalismens störtande, exproprierade de också i förväg arbetarklassen politiskt. Det blockerade socialismens framsteg inom landet och förhindrade revolutionens internationalisering. Därför bekämpar trotskister denna strategi med den permanenta revolutionens strategi.
I andra länder har stalinistisk gerillastrategi lett till blodiga katastrofer (Indonesien 1966 och Kampuchea 1974–79) eller hjälpt till att installera vänsterbonapartistiska regimer (Nicaragua 1979). Alla dessa rörelser använder småborgerliga revolutionärers metoder. Trots att de under vissa förhållanden har tvingats handla mot imperialisterna och deras agenter, ända till och inberäknat att störta dem, är de inte proletära revolutionärer vare sig i sin politik eller i den sociala klass som de är förankrade i. Utifrån arbetarklassens ståndpunkt är deras kampmetoder och deras målsättningar kontrarevolutionära och deras inflytande måste bekämpas inom proletariatet och bland bönderna.
Vi avvisar stalinofobi – en skärpt fientlighet gentemot stalinismen i jämförelse med socialdemokratin eller andra främmande klassinflytanden. Med sitt betonande av stalinismens monolitiska natur (”kontrarevolutionär alltigenom”) har den lett till försoning och anpassning till socialdemokratisk reformism (OCI/PCI, vargaiterna etc). Vi tillbakavisar likaså uppfattningen att stalinismen har en ”dubbel natur”. Från 1948–53 ledde detta inom FI till Pablos kapitulationistiska teorier: ”två läger”, med stalinismen representerande proletariatet, krig/revolution, entrism sui generis och i praktiken övergivandet av den politiska revolutionen till förmån för en process med byråkratins självreformering. Denna tradition har inte bara förts vidare av formeringar inom IS/FS, utan också inom IK-”traditionerna” anpassade sig SLL/WRP till stalinismen (maoismen), liksom iSt (Polen, Afghanistan).
11. En politisk revolution är nödvändig för att störta byråkratin i alla existerande arbetarstater och självständiga partier måste byggas för att framgångsrikt genomföra den politiska revolutionen.
Den politiska revolutionens uppgifter är att bevara och fullborda proletariatets diktatur genom att rasera byråkratins diktatur. Utgående från proletariatets krav på ökad social jämlikhet, privilegiernas upphävande, demokrati på arbetsplatserna, i fackföreningarna och samhället, måste trotskister kämpa för ersättandet av låtsasparlament eller -”sovjeter” med verkliga råd av arbetarna i städerna och på landsbygden. Byråkratin måste uteslutas från dessa organ och den exekutiva makten måste utgå från och stå till svars inför dem. Denna revolution kan inte uppnås med enbart reformer och erfarenheten visar att byråkratin med våld måste avlägsnas från makten. Den byråkratiska och militära statsapparaten är, även om den inte är en kapitalistisk stat i fråga om de ägandeförhållanden den försvarar (dess klasskaraktär), till form och struktur en främmande och borgerlig formation, som måste krossas och ersättas med den halvstat av kommuntyp som förutsågs av Marx, Engels och Lenin.
Ett program för politisk revolution i motsatsställning till alla stalinismens flyglar, vare sig liberala, demokratiserande eller förhärdade, är nödvändigt och nya bolsjevikpartier måste byggas kring detta program. Vi avvisar omvandlingen av den politiska revolutionen till en serie reformer eller en klasslös demokratisering (Mandel och Lambert). Vi avvisar det öppna förnekandet av den politiska revolutionens nödvändighet i länder som Kuba och Vietnam på grundval av att Castro och Ho Chi Minh ”gjorde revolutioner” och att deras regimer bara ”saknar den proletära demokratins former”. De saknar inte bara formen (sovjeter) utan också innehållet, proletariatets direkta politiska makt. Även här kan enbart en antibyråkratisk revolution sätta arbetarklassen i besittning av sitt eget öde.
12. Politiskt revolutionära kriser uppstår oupphörligen och vittnar om byråkratins historiskt illegitima natur, dess oförmåga att styra planekonomin eller försvara arbetarstaterna.
I Ungern, Tjeckoslovakien och Polen har byråkratin upprepade gånger genom sitt slaviska underordnande under Kreml, genom sin girighet efter privilegier och inkompetens i styrandet av planekonomin, som skulle kunna tillfredsställa arbetarnas och böndernas elementära behov, diskrediterat sig själv. Politiskt revolutionära kriser i Östeuropa har uppträtt under varje decennium och även utan revolutionärt ledarskap har proletariatet skapat självständiga fackföreningar, fabrikskommittéer och till och med sovjeter och gett sig in i generalstrejker och massuppror i försöken att befria sig från de byråkratiska parasiterna. Utan ett revolutionärt trotskistiskt parti föll dock dessa rörelser under liberala stalinisters, socialdemokraters och till och med nationalistiska och klerikala elements ledning. I Kina och Ryssland har splittringar och strider inom byråkratin också möjliggjort för arbetarklassen att börja resa sitt huvud och nyckeln till befrielsen av de arbetare som förtrycks av stalinismen ligger verkligen i dessa stater.
13. Mot imperialistiska krig – enbart den proletära klasskampen och dess seger kan göra slut på hotet om nukleär utplåning.
Krig är inneboende i imperialismen, som genom utvecklandet av atomvapen har upptäckt medlen för att utplåna civilisationen. Det val som mänskligheten står inför är i dess mest bokstavliga mening ”socialism eller barbari” och kanske det totala utrotandet av hela vårt släkte. Detta faktum kan emellertid inte förvandla krigsfrågan till en klasslös eller över klasserna stående fråga, som besvaras med en särskild ideologi eller rörelse – pacifism eller fredsrörelsen. Denna ideologi och dessa rörelser förblir vad de var före 1914 eller under 1930-talet – småborgerliga. De är oförmögna att genomföra den målsättning de föresatt sig – övertala imperialisterna att lägga ned sina vapen och leva fredligt, eller på senare tid övertyga ”supermakterna” om att ge upp sina kärnvapenarsenaler.
Endast proletariatets kamp för makten kan avväpna de som förbereder en kärnvapenkatastrof och för detta behöver den inte folkfronten i rörelser som CND. Trotskister kan och ska ingripa i dessa rörelsers massbas (där de har en sådan), för att bekämpa pacifismen, avslöja prästerna, de pensionerade generalerna och borgerliga politikerna och vinna den idealistiska ungdomen för klasskampen. Vi avvisar Mandels uppfattning att fredsrörelsen är ”objektivt antikapitalistisk”. Det är en ursäkt för att vägra konfrontera småborgerlig pacifism med proletär antimilitarism. De två kan inte och får inte jämställas.
14. Försvara Lenins teori om imperialismen och hans och Trotskijs taktik i förhållande till imperialistiska krig.
Trots den formella upplösningen av Storbritanniens och Frankrikes imperier, förändringar i investeringsmönstren och den relativa utvecklingen av vissa imperialistdominerade länder, existerar fortfarande imperialismens väsentliga drag, som de karakteriserats av Lenin, det revolutionära Komintern och Trotskijs Fjärde Internationalen. Ett litet antal imperialistiska makter, dominerade av monopol inom finanskapital, storindustri, råvaruutvinning och jordbruk eller handelsmonopol och storbanker, dominerar ekonomierna i de imperialistdominerade länderna och har upprepade gånger ingripit för att upprätta politiska regimer som är vänligt inställda till utvinnandet av imperialistiska överprofiter i dess olika former.
I krig och konflikter mellan imperialistiska makter och halvkoloniala länder är det revolutionärers plikt att vara defaitistiska i förhållande till de imperialistiska makterna och försvarsvänliga när det gäller kolonierna eller halvkolonierna (utan att ge politiskt stöd till deras bourgeoisier). I konflikterna mellan Iran och USA skulle revolutionärer följaktligen ha understött Iran, trots den inhemska reaktionära och klerikala regimen. I Malvinaskriget var det obligatoriskt att vara för Storbritanniens nederlag och för Argentinas seger, trots Galtieris diktatur. För att omvandla kriget till ett konsekvent antiimperialistiskt krig från Argentinas sida är det nödvändigt att störta Galtieri. I konflikter mellan halvkoloniala länder måste konkreta bedömningar göras på grundval av imperialismens roll i konflikten, de nationellt demokratiska frågor som är inblandade och hur dessa påverkar klassintressena hos båda ländernas proletariat sammantagna, dvs proletariatets internationella solidaritet, som är den överordnade frågan.
Samma metod måste gälla för konflikter mellan arbetarstater. Vi avvisar ställningstaganden för en stalinistisk klick mot en annan, därför att den ena framstår som ”bättre” än den andra. Denna impressionistiska metod ledde mandeliterna att ta ställning för Vietnam mot Kampuchea, istället för att staka ut en självständig inriktning med politisk revolution för Indokinas massor. Enbart om imperialismen tydligt backar upp en arbetarstat mot en annan tar vi ställning. Vad beträffar inomimperialistiska krig är vi för revolutionär defaitism i alla de imperialistiska länderna. Beträffande krig förda av imperialismen mot arbetarstaterna, försvarar vi ovillkorligen arbetarstaterna mot imperialismen.
15. Lenins distinktion mellan förtryckta och förtryckande nationer är giltig för vår epok. Det är obligatoriskt att försvara förtryckta nationers rätt till självbestämmande och ge stöd till deras rättfärdiga nationella strider, utan att proletariatet självt ger efter för nationalismen.
Trots skapandet av oberoende stater ur de koloniala imperierna, eller snarare på grund av att imperialismen behöll den slutliga kontrollen över denna process, har i stort sett ett slags nationellt förtryck (kolonialt) gett vika för ett annat (halvkolonialt). Balkanisering har delat folk, skapat hundratals nationella minoriteter och lämnat systematiskt rasförtryck intakt i länder som Sydafrika. Marxister motsätter sig nationellt förtryck, som en integrerad del av internationalismen. Vi måste därför stödja rätten till självbestämmande och de strider som förs för den av irländarna i de sex grevskapen i Nordirland och tamilerna i Sri Lanka, utan att ge något politiskt godkännande åt IRA:s eller de tamilska tigrarnas nationalism, eller deras gerillastrategi och taktik med bombattentat och avrättningar. Vi gör inte detta utifrån moraliska överväganden eller för att göra tillvaron lättare, utan för att denna taktik inte kommer att uppnå frigörelse och inte kommer att bereda väg för arbetarinternationalism och enhet. Ovillkorligt stöd till kampen för legitima nationella rättigheter måste kombineras med oförskräckt kritik av småborgerlig politik. Det är en måttstock på degenereringen inom FS- och IK-traditionerna, att de aldrig lyckats kombinera de två. Antingen sönderföll de i nationalistiska och gerillistiska illusioner eller fördömde dem som vanliga brottslingar, när ”terroristiska aktioner” gjorde livet hett för ”trotskister” i de imperialistiska kärnländerna.
Likaså avvisar vi uppfattningen om att ”interpenetreringen” eller skingrandet av ett folk, till exempel palestinierna, eliminerar skyldigheten att försvara deras självbestämmande, vilket iSt hävdar. Detta är enbart en skamlös ursäkt för att överge en impopulär sak. Det judiska folket och den arabiska befolkningen i den israeliska staten befinner sig inte i en likartad ställning. Den senare är förtryckt – miljoner förnekas tillträde till sitt hemland. Den israeliska staten är inte bara en nationalstat utan en ras- och trosstat, som inskränker demokratiska rättigheter till judar. Den palestinska kampen för en sekulariserad demokratisk stat måste stödjas, även när trotskister menar att enbart en arbetarstat – en arabisk och judisk arbetarstat – kan lösa den nationella frågan och utestänga imperialismen från Mellanöstern.
16. Den kamp som förs av förtryckta raser, det förtryckta könet och homosexuella minoriteter måste stödas.
Bakom de förtrycktas kampanjer kring delar av sitt förtryck (enhetsfronter), måste trotskister sträva att dra in arbetarrörelsens organiserade styrkor. Politiskt autonoma rörelser, baserade på klasslösa ideologier (feminism etc.), är dock en återvändsgränd för de förtryckta.
Fackföreningarnas och arbetarpartiernas reformistiska ledarskap, som vilar på arbetararistokratin, negligerar och utestänger i allmänhet systematiskt de förtryckta och intressena hos massornas ”lägre” skikt. Kommunister, som utgår från proletariatets och dess allierades intressen som helhet och deras historiska mål, måste vända sig till dessa skikt – understödja deras kamp och kämpa för deras fullständiga integrering i den revolutionerade arbetarrörelsen. För att göra detta, kan det bli nödvändigt att bygga särskilda enhetsfronter, kommittéer och till och med massrörelser för de förtryckta. Varje rörelse av de förtryckta som kommunister har anledning att uppmana till och bygga, som ett taktiskt medel för att förena alla arbetares strider, måste primärt bestå av proletärer och baseras i eller huvudsakligen vara orienterade mot arbetarklassens existerande massorganisationer. De måste vara proletära rörelser försvurna till försvaret av de förtrycktas intressen, men dödligt fientliga till de strategier som tillhandahålls av de borgerliga och småborgerliga elementen bland de förtryckta. Inom sådana proletära rörelser kämpar trotskister öppet för ledarskap. Utan sådant ledarskap kommer faran för att reformism eller centrism ska ödsla bort kampförmågan hos den särskilda rörelsen oundvikligen att uppstå. Endast så kan kampen för att avskaffa rasism, kvinnoförtryck och förtrycket av homosexuella av båda könen bli segerrik och endast när proletariatet upptar dessa strider som sina egna kommer det att bli möjligt att övervinna separatistiska småborgerliga ideologier (feminism, svart nationalism etc.).
17. Kapitalismen i den imperialistiska epoken förstör, driven av profitmotivet, de arbetande massornas naturliga miljö, hälsa och välfärd. Klasskampen har framtvingat och kan framtvinga säkerhetsåtgärder av begränsad omfattning, men endast arbetarklassens makt kan avskaffa hotet mot mänsklighetens naturliga miljö.
Samtidigt som vi erkänner att den ekologiska rörelsen har rest och försökt bekämpa hot mot miljön från kärnkraftsindustrin, den kemiska industrin och många andra, har dessa rörelser misslyckats med att förankra orsaken till dessa problem i de specifikt kapitalistiska formerna av industriproduktion. Även om dessa rörelser föreslår en del omedelbara åtgärder, som att förbättra säkerheten eller förhindra utplundring av miljön, så för de fram alla dessa krav inom ramen för ett utopiskt program, som betonar ekonomisk nolltillväxt, bakåtsträvande energikällor, skrotandet av vetenskapligt jordbruk, ”återvändande till naturen” och andra småborgerliga fantasier. I bästa fall ignorerar de eller misslyckas med att erkänna den centrala plats som arbetarklassens organisationer intar. I värsta fall attackerar de dessa organisationer, för att i stället sträva efter att skapa klasslösa kampanjer av folkfrontstyp eller till och med partier. När dessa partier (De gröna etc) uppträder på valarenan förblir de borgerliga partier, även om många av deras reformer kan vara mer radikala än de borgerliga arbetarpartiernas och de kan attrahera betydligt radikalare medlemmar. Det är inte tillåtet för revolutionärer att under några som helst omständigheter förorda en röst på dem, eller föreslå sammanslagningar med dem (förutom på grundval av deras uppgående i ett arbetarparti). Under vissa omständigheter är det möjligt att ingå en enhetsfront med de småborgerliga rörelserna, för uppnåendet av begränsade mål (till exempel kravet på en arbetarinspektion, kampen för att införa säkerhetsåtgärder och avskaffandet av vissa reaktionära lagar), vilka kämpas för genom direkt handling, inberäknat demonstrationer och strejker. Vi avvisar absolut FS:s förslag om koalitioner mellan SPD och De gröna. En princip står här på spel – den elementära klassidentifieringen av partier och arbetarrörelsen. Vi tillbakavisar också en maximalistisk attityd gentemot säkerheten och miljön. Det är frågor för proletariatets program med omedelbara krav och övergångskrav. De måste vara en del av målen i kampen för arbetarkontroll och -inspektion och inte bara en ”fråga att ta itu med under socialismen”.
18. Ett leninistiskt avantgardeparti baserat på ett internationellt övergångsprogram, som förbinder historiska mål och principer med grundläggande taktik inom en övergripande strategi för arbetarmakt, är oundgängligt. Övergångsprogrammet måste vidareutvecklas.
Trotskijs övergångsprogram var baserat på lärdomarna av de omedelbart föregående decennierna och erfarenheterna av den ryska revolutionen och det revolutionära Komintern. Dess kvalitativa bidrag till marxismen var det definitiva övervinnandet av problemet med klyftan mellan omedelbara och socialistiska krav. Förutom detta metodologiska framsteg, utsträcktes det marxistiska programmet till att täcka in den nya uppgiften med att bekämpa en arbetarstats byråkratiska degenerering. Övergångsprogrammet kombinerade perspektiv och program, strategi och taktik till ett revolutionärt helt. Femtio år senare behöver vårt program åter utökas och utvecklas utifrån den grundläggande metoden och doktrinen i 1938 års dokument. Trotskijs epigoner lämnade Övergångsprogrammet som en shibboleth. Trots varje formell anslutning till Övergångsprogrammet har Trotskijs epigoner i sin praktik helt och hållet reviderat det. En del tendenser (till exempel det brittiska SWP) förkastade det helt enkelt och avvisade några av dess hörnstenar (Sovjetunionens klasskaraktär, övergångskrav etc) och återvände till en karikatyr av det tidiga 1900-talets ekonomism och spontanism. Andra (FS- och IK-traditionerna) tryckte om Övergångsprogrammet, men använde aldrig dess metoder och krav och pendlade mellan ”strukturreformer” (Mandel) eller ultimatism av tredjeperiodentyp (SLL/WRP och Lora). Likaså avvisar vi Militanttendensens metod (i Storbritannien, Spanien, Indien, Sri Lanka etc), som inför arbetarklassen framställer övergångskrav som bra reformer, uppnåeliga under kapitalismen, men som vid sina egna mötens ostördhet förklarar att om dessa krav uppnås så kommer kapitalismen att störtas. Med andra ord behandlar de övergångsprogrammet som en låda av knep vilka arbetarklassen kan utsättas för, för att hjälpa till att bygga sekten. Alla dessa förvanskningar av övergångsprogrammet har en uttalad tendens att åtskilja taktik från principer. Principer blir döda ”dogmer”. Taktik blir opportunistisk anpassning till främmande klasskrafter och deras program. Aldrig har detta åskådliggjorts tydligare än i alla försök att ta udden av det revolutionära innehållet i arbetarkontrollen, vilken är en övergång till arbetarstyre inom arbetarstaten, till scheman för kontroll som egentligen upprättar fredlig samexistens mellan arbetarna och kapitalisterna (arbetarkooperativ, självstyre enligt Pablos modell, medbestämmandescheman eller arbetarplaner enligt den modell som framförts av FS för Lucasfabriken i Storbritannien).
19. Demokratisk centralism, som den framställts och försvarats av Lenin, förblir den enda möjliga grundvalen för revolutionära partier och den revolutionära internationalen.
Federalism inom en international eller ett nationellt parti tillerkänner sektioner eller regionala organisationer verklig autonomi. Som sådan förnekar den demokratisk centralism och skapar potentiellt antagonistiska block, vilka oundvikligen kommer att stöta ihop och splittras med tiden (som den federalistiska IK gjorde vid ett antal tillfällen). Å andra sidan förnekar permanent fraktionalism också demokratisk centralism. Om fraktionalismen kvarstår betyder det att en organisation faktiskt är splittrad längs programmatiska, eller till och med personliga grunder, och behöver se om sitt hus om den ska kunna fungera som en demokratisk centralistisk organisation, istället för att permanent vara delad gentemot sig själv. Fraktioner är, som Trotskij hävdade, ett ”nödvändigt ont” i partilivet och inte som FS strävar efter att framställa det ett permanent och önskvärt drag. Verklig demokratisk centralism vilar på ett revolutionärt program och förmågan att försvara partiets strategi gentemot revision, när den taktiskt anpassas för ingripande i klasskampen. ”Enhet i handling” och strikt disciplin möjliggör verifiering eller falsifiering av partiets perspektiv och taktik genom medlemmarnas levande praktik. ”Diskussionsfrihet” och kollektivt demokratiskt beslutsfattande tillåter fel att bli korrigerade med ett minimum av skada. Regim och politik är ömsesidigt förbundna. I de proletära massorganisationerna representerar partibyråkraternas (stalinismen) och parlamentarikernas eller fackföreningsfunktionärernas (socialdemokratin) allsmäktighet trycket från främmande klasskrafter inom arbetarrörelsen. Centrismen förslösar och förstör sin kader genom att överge eller inte uppnå det revolutionära programmets fasta grundval, hopplös fraktionalism och klickbråk, destruktiva splittringar och principlösa kombinationer. FI efter 1948 och IS- och IK-traditionerna uppvisar dessa karakteristiska brott med demokratiskt centralistiska normer.
FS:s, OCRFI:s och IAF:s historia flödar över av exempel på organisatorisk bankrutt. FS-traditionen har en tendens att imitera en socialdemokratisk intern regim och IK en stalinistisk, men båda är våldsamt intoleranta mot revolutionär kritik och bryter gladeligen den demokratiska centralismen för att tysta den.
20. Ett revolutionärt parti är en seriös kamporganisation, som i sina led organiserar en betydande del av proletariatets avantgardekämpar. Att kalla sekteristiska propagandaföreningar för ”partier” diskrediterar det verkliga partiet i detta avantgardes ögon, men behovet av ett revolutionärt parti kan inte heller överges eller gömmas undan till förmån för strategiskt entrismarbete i reformistiska eller centristiska organisationer.
Revolutionärers främsta plikt är att säga som det är och det är inte minst fallet när det gäller frågan om partiet. Det revolutionära ledarskapets kris från 1930-talet och framåt var så omfattande att den revolutionära kommunismen kastades tillbaka till stadiet av små propagandagrupper i de flesta länder. Medan Trotskij levde gav FI dem en fast programmatisk grund. I och med FI:s degenerering och sönderfall försvann till och med detta. Den viktigaste uppgiften under de senaste decennierna var att återerövra och utveckla den programmatiska grunden, inte bara genom teoretiskt arbete och polemik, utan också genom aktivt ingripande i klasskampen. Detta förblir den viktigaste uppgiften för revolutionärer idag. Det är en kämpande propagandagrupps uppgift. FI:s centristiska epigoner upplöste sig antingen i socialdemokratins (och ibland stalinismens) ”vänsterflygel” – under 1950-talet och återigen under 1970- och 80-talet – eller proklamerade propagandagrupper med några hundra (eller kanske några tusen) medlemmar som masspartier. Dessa ”minimasspartier” försökte fåfängt ställa sig mot reformismen på alla plan – dagstidningar, fullständiga vallistor, ungdomsorganisationer etc., på ett sätt som påminner om stalinismen i dess ”tredje period” (till exempel Healys grupp). Resultatet blev en snabb genomströmning av oskolade medlemmar, utmattning och slöseri med kader och skapandet av en byråkratisk och tyrannisk regim. Den revolutionära realismen måste avvisa detta, liksom den måste avvisa den formlösa ”hemliga entrismen”. Båda har diskrediterat trotskismen. Inte heller är svaret ett sekteristiskt avstående i propagandismens namn på iSt:s vis, som har förvandlat sig själv till en kvasibordigistisk sekt, vars enda ”kamp” är hyperfraktionella försök att utplåna sina ”rivaler”.
En kämpande propagandagrupp är tvungen att genom sin storlek och sina programmatiska uppgifter prioritera uppgiften att framställa material primärt för de mest politiskt medvetna avantgardeelementen, skola och träna en kader och delta som en revolutionär opposition i arbetarklassens masstrider. När den gör det, kan den behöva använda olika slag av organisatorisk taktik: fullständigt inträde som öppna revolutionärer i reformistiska partier, eller en självständig organisation som utför fraktionsarbete i alla arbetarnas massorganisationer. Dess mål är att till sina led vinna allt fler avantgardekämpar.
Denna metod av individuell rekrytering kan och måste kombineras med en positiv orientering mot vänstergående splittringar från reformistiska och centristiska organisationer. Det bolsjevikiska och trotskistiska partibyggets historia pekar mot att genuina kommunister genom splittringar, fusioner och om nödvändigt ytterligare splittringar kan ta betydelsefulla steg mot byggandet av ett parti som är rotat inom arbetarklassen.
21. Centrismen är ett övergångsfenomen. Revolutionära organisationers degenerering framkallar en högerriktad rörelse med nedsjunkande i reformismen. Revolutionära kriser och strider alstrar å andra sidan vänstergående rörelser från reformismen (både socialdemokratin och stalinismen) som, om de inte omedelbart kommer över till den kommunistiska rörelsen, kan utgöra vänstercentristiska organisationer; vänster därför att deras riktning är bort från reformismen. Vi måste kombinera en skoningslös kamp mot högercentrismen – som rör sig bort från marxismen – med ett allvarligt försök att vinna genuint vänstercentristiska organisationer till en konsekvent kommunism och en återfödd trotskistisk organisation.
Degenereringens centrism, t.ex. kautskyismen, stalinismen (före 1934) och POUM, existerar i många former. Om centrism är vacklandet mellan en instabil kombination av element från reformismens och kommunismens politik, så kommer varje enskild centrism att bära drag av sitt ursprung. Till centrism av socialdemokratiskt och stalinistiskt ursprung har fogats centrism med trotskistiskt ursprung. Vi avvisar för alla dessa varianter beteckningen ”sui generis” (av ett särskilt slag). Om detta enbart betyder att den har särskilda kännetecken, är det en tautologi. Om det betyder att innehavet av ett visst ursprung frikopplar en given centrism från dess grundläggande kännetecken, så är det fel. Vi avvisar varje uppfattning om en automatisk och spontan utveckling av centrism till revolutionär kommunism. Kampen mot centrismen måste vara medveten och resultera i en brytning och ett erkännande av den som en organisations eller strömnings förflutna tillstånd – dvs. en självkritisk balansräkning måste göras. ”Centrismen hatar”, som Trotskij sa, ”att höra sig själv nämnas vid namn” och det är ett kännetecken för de internationella centristiska strömningarna (barn till ”Londonbyrån”, snarare än Trotskijs FI) att karakteriseringen av dem som centrister är en garanti för ett avbrytande av diskussionen, utestängning från en konferens eller uteslutning ur deras led.
22. Fjärde Internationalen sjönk definitivt ned i centrism vid den tredje kongressen 1951 och upplöstes som en centraliserad international 1953. Från denna tidpunkt upphörde Fjärde Internationalen att existera.
Vad som har existerat sedan dess är federationer av centristiska grupperingar (FS, IK) eller mindre grupperingar underordnade en stor nationell grupp (IK, OCRFI, IAF, FIT, Lutte Ouvrière-tendensen). Orsakerna till sammanbrottet för Trotskijs FI var objektivt sett segern i det andra världskriget för de allierade imperialistiska bourgeoisierna och Kreml-byråkratin, den därpå följande stabiliseringen av kapitalismen och den degenererade arbetarstatens expansion. Detta falsifierade Trotskijs perspektiv och prognos för efterkrigsperioden. Ledarna för FI – Pablo, Mandel, Healy och Cannon – var oförmögna att korrigera detta perspektiv och återutveckla programmet för att ta denna utveckling i beräkning. Istället reviderade de båda. Perspektivet förvandlades till en väntan på katastrofen med skygglappar. Trotskismens program likviderades och ersattes med en systematisk anpassning till stalinismen, socialdemokratin och småborgerlig och borgerlig nationalism.
IK-revolten mot ”pablismen” var ödesdigert bristfällig, eftersom den i sina grundvalar byggde in ett accepterande av ståndpunkterna från 1951 visavi stalinismen och andra fientliga klasskrafter och därför att den SWP-ledda IK deserterade från FI innan dess fjärde kongress. Följaktligen misslyckades den med att fördjupa sin kritik till en revolutionär kritik. Den nöjde sig med att angripa ”pablismen”. Den återupprättade inte en demokratiskt centralistisk och trotskistisk international i motsättning till Pablos och Mandels pseudo-FI. Den revolutionära kontinuitetens tråd har brutits. FI existerar inte längre och har inte existerat under mer än en tredjedel av ett århundrade. Vi avvisar åsikten att den existerar som något slags mystisk essens kring sina fragment, eller att dagens stridande centristiska federationer utgör en ”trotskistisk familj” eller ”trotskistisk världsrörelse”. Likaså avvisar vi den nationellt isolationistiska uppfattningen (det brittiska SWP) att FI inte skulle ha byggts, eller var en vild chansning, och att internationaler bara kan byggas genom att federera ”starka nationella sektioner”. Beträffande Internationalen kommer, liksom i fråga om partier, ”PROGRAMMET FÖRST”! Ett internationellt ”världsparti för social revolution” måste och kan i vår epok bara byggas på grundval av ett fullt fungerande internationellt program. Det är i kampen för att utveckla ett sådant program och vinna massorna för det, som det nödvändiga ledarskapet (nationellt och internationellt) kommer att smidas. Ett sådant ledarskap är avgörande för bildandet av en demokratiskt centralistisk revolutionär international.
Vi kämpar för att återbilda en helt och fullt leninistisk-trotskistisk international på en sådan grundval. Vi strävar efter att vinna alla de som erkänner nödvändigheten av denna uppgift från centristiska och pseudo-trotskistiska organisationers led och strävar verkligen efter att vinna själva organisationerna, särskilt de som har kämpat och som kämpar en principiell kamp mot Pablos, Mandels, Healys, Lamberts, Morenos, Loras, Pereras, Cliffs, Grants med fleras centrism. Vi avvisar inte – istället kämpar vi för – öppna konferenser, utan uteslutningar, på nationell, kontinental eller internationell grund för att diskutera degenereringen och upplösningen av FI sedan det tidiga 1950-talet. Alla subjektivt revolutionära element i de centristiska organisationerna bör stöda sammankallandet av en öppen världskonferens 1987 eller 1988. Det är på detta sätt och inte genom att tråckla ihop ännu en principlös kombination som ett steg kan tas för att övervinna den isolering och fragmentering som dessa subjektivt revolutionära element befinner sig i. Vid sådana konferenser kommer de organisationer som undertecknat dessa teser att kämpa för:
• Ett återutvecklat övergångsprogram för världsrevolutionen!
• Framåt mot återbildandet av en leninistisk-trotskistisk international!
April 1987
Tillägg till ”22 teser till trotskismens försvar”
[Följande förklaring publicerades tillsammans med ändringsförslag till teserna. Ändringarna är införda i den svenska översättningen.]De följande tilläggen till ”22 teser till trotskismens försvar” lades fram vid ett möte i Wien den 20–21 februari 1988 av Internationale Kommunistische Liga (IKL) från Österrike. Vid mötet deltog representanter från Workers Power (Storbritannien) och Arbeiterstandpunkt (Österrike) för RRKI, IKL och Gruppo Operaio Rivoluzionario (GOR) från Italien. IKL tillkännagav sitt instämmande med de ”22 teserna”, med sina egna förslag som tillägg. RRKI-representanterna accepterade dessa tillägg som förbättringar av formuleringar och klargörande av vissa punkter och sade att de skulle rekommendera att de antas av RRKI:s nästa delegatsmöte under påsken 1988. De antogs sedan också och kommer att inkorporeras i den andra utgåvan av de ”22 teserna”.
Det fanns emellertid skiljaktigheter gentemot IKL om tesernas användning. IKL hade hoppats att de kunde bli grunden för en diskussionsram, som inledningsvis innefattade RRKI, IKL, GOR och Revolutionary Workers Party (RWP) från Sri Lanka. De hoppades att andra grupper skulle kunna dras in i en sådan ram vid ett senare datum. Omfattningen av GOR:s oenighet med de ”22 teserna” visade sig emellertid vara betydligt större än vad IKL hade väntat sig. IKL föreslog ursprungligen att teserna 18 och 22 (om Fjärde Internationalen och återutvecklandet av Övergångsprogrammet) skulle uteslutas, därför att de förstod att GOR inte skulle vara överens med dem. GOR-representanten gjorde dock klart att de ”22 teserna” inte ens med dessa stycken borttagna skulle kunna utgöra grunden för en diskussionsram.
RRKI publicerade å sin sida de ”22 teserna” som startpunkten för en grundläggande programmatisk diskussion med grupperingar som påstod sig vara trotskistiska och gjorde anspråk på att avvisa de opportunistiska och sekteristiska fel som har fragmenterat Fjärde Internationalen och väglett dess politiska degeneration in i centrism. RRKI ansåg och anser fortfarande, att den bästa metoden för att uppnå en överenskommelse och klargöra skillnader, är att gå vidare på grundval av tillägg till detta dokument. Om ett lika omfattande dokument lades fram av någon annan grupp, skulle RRKI givetvis överväga att ta det som grund för tillägg. Detta förefaller oss vara den enda solida grunden för att föra varje seriöst försök till internationell revolutionär omgruppering framåt.
Vi ser ingen större anledning att skapa långlivade diskussionsforum som inte har politisk och organisatorisk fusion som syfte. Den uppgift som revolutionärer står inför är att upprätta en demokratiskt centralistisk internationell tendens på en fast programmatisk grund. Vi är fortfarande i hög grad villiga att diskutera med grupper som IKL och GOR som en del av denna uppgift, men vi är inte benägna att hålla tillbaka RRKI:s framåtskridande mot våra grundläggande målsättningar. Vi tror inte heller att programmatiskt klargörande underlättas av välljudande, men programmatiskt begränsade deklarationer. Historien har upprepade gånger visat att sådana deklarationer är fullständigt otillräckliga som grund för en internationell organisation som är kapabel att ingripa i klasskampen på ett disciplinerat sätt. Frånvaron av en verklig ”international” under nära på förtio år är inte ett argument för dröjsmål. Tvärtom är det en drivkraft för att intensifiera arbetet med att återupprätta en verkligt organiserad politisk och revolutionär kontinuitet med Trotskij, Lenin och den vetenskapliga kommunismens grundare.
Trotskyist International nr 1, sommaren 1988