Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 5. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 5 av FRKI-dokument handlar om vår syn på några av försöken till trotskistisk omgruppering som pågick då. De organisationer som kommentereras har till stor del upphört att existera eller genomgått stora förändringar. Principresonemangen i texterna, när det gäller synen på vilken grund revolutionära organisationer bör stå, är fortfarande aktuella.
Innehåll:
För en demokratisk öppen konferens
Hur öppen konferens?
Healyismens spöke
Projektet med den öppna konferensen: ett bokslut
”Arbetarnas international”: Bluffen med konferensen i Budapest
Vad är centrismen?
22 teser till trotskismens försvar
Konferensen i Rimini bygger på lösan sand
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
Två försök har hittills gjorts att göra ett politiskt bokslut över WRP:s degeneration. Trots de skarpa åsiktsskillnaderna mellan Bill Hunter och Mike Banda om FI:s historia finns det en sak som förenar dem: en ”antipati mot begreppet centrism”.
Detta är inte unikt i den brittiska vänstern. Medan ordet ”sekterism” i allmänhet används som ett skällsord, hörs sällan termen ”centrism”. Militant hänvisar exempelvis till alla sina politiska motståndare som ”sekterna”. SWP å sin sida karakteriserar Militant som ”revolutionärer med centristiska tendenser”. RCP hänvisar till oss alla som den ”radikala vänstern”.
På senare år arbetade WRP för sin del bara med två politiska kategorier: ”dialektisk materialist” och ”polisagent”. Innan dess karakteriserade Internationella Kommittén sin rival, Förenade Sekretariatet, som ”pablistiska revisionister”. Thornetts grupp (Workers Socialist League) och dess tidigare internationella anhängare var på samma sätt ovilliga att kalla den degenererade trotskismen ”centrism”, om det nu inte var ”centrism med särskilda drag” (GBL:s teser om FI:s kris, 1979).
För oss å andra sidan är förståelsen av FI:s historia, och av de fragment som i dag upptar utrymmet mellan reformism och revolutionär kommunism, omöjlig utan förståelsen av centrismen och dess olika underkategorier.
Kan vi definiera centrismen?
Det som Trotskij skrev om centrismen i mitten av 30-talet innehåller den mest utvecklade förståelsen av centrismen, dess olika drag, utvecklingsstadier och rörelselagar. Även om Trotskij 1935 skrev att ”begreppet centrism har en exakt betydelse i en marxistisk ordbok” (Writings 1935–36, s. 153), varnade han också upprepade gånger för svårigheten att positivt definiera centrismen.
Han skrev exempelvis att centrismen ”karakteriseras i mycket större utsträckning av vad den saknar än vad den omfattar” (Writings 1933–34, s. 232). Detta beror på att ”centrismen”, liksom varje marxistiskt begrepp, omfattar en process. Det är inte en orörlig kategori. Förutom metaforer finns det ingen ”marxistisk ordbok”. Av denna anledning, skrev Trotskij, har varje allmän definition av centrismen, ”med nödvändighet alltid en konjunkturell karaktär” (Writings 1933–34, s. 233).
Vi måste emellertid börja med en provisorisk definition av centrismen. För Workers Power är centrismen en strömning som står mellan reformism och revolutionär kommunism, som ofta lånar både från eller vacklar mellan de två, eller som inskränker sin ”revolutionism” till teorin och reformismen till praktiken. Det är också framför allt ett övergångsfenomen, som rör sig antingen mot eller från marxismen. Paradoxalt nog kan dess övergång vara snabb eller den kan ta formen av åratal av förstelnad, orörlig centrism. Till skillnad från reformismen och marxismen har centrismen ingen historisk klassgrund, men den har trots detta materiella rötter i själva klasskampen.
Vi anser att hela FI föll samman i centrism mellan 1948 och 1951, och att splittringen 1953, som bildade IK, var en ofullständig brytning med centrismen. Till skillnad från Banda, som säger att IK ”bekämpade pablismen med pablism”, föredrar vi den mer vetenskapliga formeln: de bekämpade centrism med ett annat slags centrism. Vi har förklarat detta i detalj på annat håll. Uppgiften för detta dokument är att utveckla en förståelse av centrismen genom att titta på den historiska utvecklingen av själva begreppet.
Trotskij skrev 1940: ”Det dialektiska tänkandet ger genom sina noggrannare approximationer, rättelser, konkretiseringar, begreppen en rikedom i innehåll och flexibilitet […].” (Till marxismens försvar, Röda Rummet, s. 88)
Medan centrismen gjorde sitt intåg i det marxistiska lexikonet efter 1914, förklarades det med den största ”rikedom i innehåll och flexibilitet” av Trotskij under 1930-talet. Urartningen av två internationaler var den materiella förutsättningen för detta. Urartningen av ytterligare en – Trotskijs Fjärde Internationalen – kräver ännu mer ”dialektiskt tänkande” kring ämnet centrism. Vi kan leva upp till denna uppgift enbart om vi åter erövrar de landvinningar i förståelsen som förkroppsligas i Lenins och Trotskijs skrifter om centrismen.
Andra internationalen
Begreppet centrism utvecklades först i förhållande till den marxistiska ”centern” i Socialistiska Internationalen efter 1914.
Från och med slutet av 1800-talet var huvudkonflikten i andra internationalen den mellan ”ortodoxi” och ”revisionism”. Bernstein, den viktigaste revisionisten, angrep det marxistiska målet med en revolutionär övergång till socialismen. Han hävdade att kapitalismen hade blivit mer stabil och att kampen för sociala reformer inom kapitalismen måste ersätta andra internationalens formella bindning till att avskaffa den.
Gentemot Bernstein försvarades den ”ortodoxa” marxismen av ett antal författare, och mest konsekvent av Karl Kautsky, den tyska socialdemokratins huvudteoretiker. Problemet var emellertid att den fackliga och parlamentariska högerflygeln i andra internationalen var villig att hålla fast vid ”ortodox” marxism i teorin, medan den var helt igenom reformistisk i praktiken.
Trotskij skrev 1922 följande om Kautskys ortodoxi:
Kautsky försvarade oförtröttligt den revolutionära kärnan i Marx och Engels doktrin, även om initiativet till att slå tillbaka revisionistiska utfall ofta togs av de mer beslutsamma elementen (Luxemburg, Plechanov, Parvus). På den politiska arenan slöt Kautsky emellertid fullständig fred med socialdemokratin i den form som den hade antagit, kommenterade aldrig dess grundläggande opportunistiska natur och svarade aldrig på försöken att göra partiets taktik mer beslutsam. Så långt detta nu gick så slöt partiet, dvs den härskande byråkratin också fred med Kautskys teoretiska radikalism.
(Portraits. Political and Personal, Pathfinder, s. 31)
Karaktären av högerflygelns förpliktelser till ortodox marxism sammanfattades i Ignaz Auers berömda kommentar till Bernstein: ”Min kära Ede, det som du frågar efter görs inte genom att anta resolutioner; man säger det inte, man gör det.” (H. Grebing, History of the German Labour Movement, s. 82)
Före första världskrigets utbrott var den kautskyanska ”centerns” svaghet att den kunde försvara ortodoxin men inte tillämpa den konsekvent i praktiken. Imperialismens framväxt, krigshotet, uppträdandet av revolutionära kriser krävde alla att den revolutionära marxismen utvecklade en ny typ av program, annorlunda än socialdemokratins maximi- och minimiprogram, och en ny typ av parti baserat på klasstrider och med en disciplinerad organisation, i motsättning till de socialistiska partiernas valinriktade breda kyrka.
Marxismen utvecklade dessa nya verktyg delvis, separat och ensidigt före 1914, ofta med ”centern” intagande en mer eller mindre riktig ståndpunkt i debatterna. När krig utbröt 1914 tog emellertid hela ”centern” parti för socialchauvinisterna. Under tryck från vänstern och högern vacklade den kautskyanska ”centern” mellan de två. Vid vänsterns antikrigskonferenser – Zimmerwald och Kienthal – försökte centern försona vänstern med den gamla reformistiska byråkratin. Alldeles tydligt var begreppen ”ortodox” och ”revisionist” inte längre tillräckliga för att beskriva de stridande politiska tendenserna, eller för att förstå centerns förräderi.
Kriget ”gjorde ett bokslut” över andra internationalens ledare. Det krävde att den marxistiska vänstern utvecklade en ny karakterisering av den kautskyanska centern. Denna karakterisering tillhandahölls av Lenin, tillsammans med de andra nyckelelementen i det kommunistiska programmet för den imperialistiska epoken, vid krigets slut.
Lenin beskrev 1917 tre distinkta tendenser inom arbetarrörelsen: socialchauvinisterna, den revolutionära vänstern och ”centern”. När han hänvisade till den tredje gruppen, beskrev Lenin de grundläggande dragen i den kautskyanska centrismen:
Historiskt och ekonomiskt sett representerar de inget särskilt skikt, de representerar endast övergången från ett förflutet skede i arbetarrörelsen, åren 1871–1914, ett skede som skänkte mycket värdefullt, särskilt ifråga om den för proletariatet oumbärliga konsten att bedriva ett långsamt, uthålligt och systematiskt organisationsarbete i bred och synnerligen bred skala – till ett nytt skede som blev objektivt nödvändigt från och med det första imperialistiska världskriget, vilket inledde den sociala revolutionens era.
(Valda verk i tre band, Progress/Fram, 2, s. 45)
Han fortsatte:
’Kautskyanerna’, centrum, är revolutionärer i ord men reformister i handling, de är internationalister i ord, men i handling främjar de socialchauvinismen.”
(ibid, s. 48)
Två viktiga punkter följer omedelbart ur Lenins inledande förståelse av begreppet centrism. Han ser det för det första som ett övergångsfenomen, från ett slags politik till en annan. Han försöker för det andra förklara dess materiella rötter i historien och klasskampen. Dessa två kvaliteter, upptäckta i kautskyanismen av Lenin, skulle komma att utgöra grunden för det senare, mer generella begreppet centrism.
Det är också viktigt att notera att Lenin i behandlingen av Kautsky & Co., när han karakteriserade dem som centrister, inte bara klumpar ihop dem med socialchauvinisterna. Inte heller är han oförskämd mot dem. Han beskriver deras bidrag som ”värdefullt”, trots deras oförmåga att anpassa den marxistiska ortodoxin till den nya epoken. På samma sätt anser vi inte när vi beskriver SLL/WRP som ”centrister”, att de inte skulle kunna formulera riktig och ”värdefull” kritik mot pablismen, eller att historien om dess ingripande i klasskampen borde ”avskrivas”.
Vad vi verkligen säger är att även vid punkten för dess ursprung, beskriver begreppet centrism på ett bättre sätt processen med marxismens urartning mot reformism – en process som skulle komma att upprepas flera gånger efter Kautsky – än etiketterna ”ortodox” och ”revisionist”. Det gör detta därför att marxismen under 1900-talet inte är en rad sanningar och teorier som ska försvaras mot borgerliga professorer och systematiskt förklaras för arbetarklassen; den är en vägledning till revolutionär handling. I vår epok varken står eller faller arbetarledare med sin förmåga att läsa Kapitalet för massorna, utan med sitt program. Centrismen innefattar bättre än något annat begrepp processen av programmatisk urartning, vilket var ett av Kautskys kännetecken, och som skulle bli ett drag i det stalinistiska Komintern och FI efter kriget.
1917 till 1923
Att beskriva framväxten av kautskyansk centrism är inte att uttömma centrismen och andra internationalen som ämne. Mot slutet av kriget framträdde en annan form av centrism – massornas centrism. Under trycket av nederlag och extrema umbäranden drevs stora delar av arbetarna i Europa bort från sina gamla socialchauvinistiska politiska ledare i riktning mot det nygrundade Komintern. Ofta drogs också en del av den gamla ledningen likaså vänsterut genom trycket från de radikaliserade massorna.
Snarare än att blekna bort, vilket kan förefalla underförstått i Lenins ursprungliga definition av centrismen, förnyades centrismen genom arbetarnas impulser åt vänster. Centristiska partier och centristiska fraktioner inom partier framträdde nu. Kominterns ledare såg dem helt riktigt som både ett uttryck och ett hinder för ett stort antal arbetares övergång till kommunismen.
I strid med sådana krafter utvecklade Komintern begreppet centrism från en speciell karakterisering av Kautsky (en av de tidigaste centristiska formationerna under denna period var USPD under ledning av både Kautsky och Bernstein!) till ett mer allmänt begrepp. Särskilt karakteriserades Serratis italienska ”maximalister” och senare Frossard/Cachin-tendensen inom det franska kommunistpartiet som centrister.
När han summerade perioden för Kominterns programmatiska kamp med vänstergående centrism, skrev Trotskij, i mars 1923:
Efter kriget satte en oemotståndlig rörelse åt vänster igång bland de arbetande massorna… den verkligt revolutionära delen av arbetarklassen var oförmögen att under loppet av några månader vare sig finna eller skola nya ledare. Och det måste erkännas att Kommunistiska Internationalen under sina inledande år hade många sektioner som leddes av en del ledare som var revolutionära men oerfarna och inte tillräckligt härdade, och av andra som var halvrevolutionära och evigt vacklande men i besittning av en avsevärd auktoritet och politisk fallenhet… den kvalitativa likheten i Paul Levis, Frossards och de övrigas politik visar att det det här handlar om inte alls är säregenheter som är inneboende i någon speciell situation – vilket naturligtvis noga måste tas med i beräkningen – utan en hel internationalistisk tendens i vänstercentrismens anda, som är beredd att anta Kommunistiska Internationalens yttre ritualer, svälja 21 och ännu fler villkor utan en grimas, men allt på det enda villkoret att allt går vidare som förut.
(”Balance Sheet of the Completed Period”, The First Five Years of the Communist International, Monad, vol. 2, s. 334)
I och med utkristalliserandet av ett revolutionärt kommunistiskt program och en international på denna grund, kom också utkristalliserandet av ”centrismen” som ett begrepp vilket beskriver en hel rad tendenser med samma grunddrag. I likhet med Kautskys centrism, hade centrismen mellan 1917 och 1923 också sina materiella rötter – i massornas övergång från reform till revolution. Liksom med Kautsky, förlöjligades och avskrevs inte denna centrism; med målet att framför allt vinna massorna och deras ledare från centrismen, erkände Trotskij ledarnas ”politiska fallenhet”, liksom deras politiska dåraktighet.
Nederlaget för den revolutionära vågen efter första världskriget fick effekten att stabilisera massrörelsen. Där organiserade centristiska strömningar fortsatte att existera separat från andra och tredje internationalen, gjorde de detta på grund av sin marginalisering från masstrycket.
Nederlaget och stabiliseringen efter 1923 tillhandahöll emellertid också på ett indirekt sätt förutsättningarna för framväxten av ännu en form av centrism med samma kännetecken. Denna form av centrism framträdde ur Kominterns egen stalinistiska urartning.
Det centristiska Komintern 1923–25
Även före 1923 begick Kominterns sektioner centristiska fel. Det är mycket viktigt att förstå den kvalitativa skillnaden mellan dessa misstag och Kominterns systematiska centrism efter 1923. Det var, som vi såg ovan, nödvändigt att inkorporera vänstergående centristiska element i det tidiga Komintern. Senare, även innan 1923, presiderade EKKI själva över centristiska vacklanden, såsom Zinovjevs och Kuns vacklan i fråga om den ”revolutionära offensiven” och Levis misstag i Tyskland.
Trots detta beskriver vi emellertid de fyra första kongressernas period från 1919 till 1923 som en frisk, revolutionär period. Varför? Därför att under denna period var Komintern i färd med att skapa ett revolutionärt program mot vilket centristiska fel kunde bedömas, och en ledning som var förmögen att bedöma dem. Det tidiga Kominterns revolutionära arv förkroppsligas således i teserna och resolutionerna från de fyra första kongresserna och i kominternsektionernas arbete under denna period.
Efter 1923 ägde ett kvalitativt brott rum. Med början i de tyska händelserna 1923 blev Kominterns ledning efter ett tag allvarligt desorienterad. Mellan 1924 och 1925 godkände Komintern ultravänsteristiska, äventyrliga ”kupper” i Tyskland, Bulgarien och Estland. Samtidigt utvecklade den också byråkratiska och opportunistiska pakter med krafter utanför proletariatet (till exempel bildandet av Bondeinternationalen). Denna högertendens tilltog och slutfördes med det brittiska kommunistpartiets förödande anpassning till den brittiska landsorganisationens ”vänster” under generalstrejken 1926, sedan i likviderandet av det kinesiska kommunistpartiet i Kuomintang, vilket ledde till krossandet av den kinesiska revolutionen 1927.
Efter detta nederlag, och uteslutningen av den trotskistiska oppositionen, girade Komintern återigen till vänster och inledde den ”tredje perioden”. Den kombinerade åter gäll ultravänsterism (i vilken socialdemokratin likställdes med fascism och enhetsfronten avvisades) med anpassning till vissa reaktionära och borgerligt demokratiska figurer, i Tyskland till och med reaktionär nationell chauvinism.
Slutresultatet av den ”tredje perioden” var det tyska proletariatets nederlag i händerna på Hitler och fascismens frammarsch. Detta framkallade i sin tur en ny opportunistisk vändning i Kominterns linje. Till att börja med i Frankrike, sedan som en generaliserad taktik, utvecklade Komintern folkfrontsstrategin. Fascismens frammarsch nödvändiggjorde för stalinismen en allians med så kallade ”demokratiska” kapitalistiska partier, och med kapitalistiska länder där ”demokratin” höll ställningarna. Eftersom detta inbegrep det medvetna och öppna förräderiet mot arbetarna i de ”demokratiska” länderna – såsom pakten mellan Stalin och Laval 1935 som godkände den franska imperialismens ”försvar och säkerhet” – signalerade folkfrontspolitiken slutet på Kominterns centristiska period. Dess utveckling till en kontrarevolutionär, reformistisk international var fullbordad, och dess självlikvidering 1943 var redan oundviklig.
Trotskisterna, som utgjorde den enda konsekventa oppositionen till Kominterns centrism, naglade fast de materiella rötterna till denna centristiska utveckling i Sovjetunionens stats- och partibyråkrati. Teserna från 1936 om ”Kominterns utveckling” uttryckte denna förståelse:
De två metoder som antogs av Komintern för att hantera massorna – å ena sidan principlös anpassning till existerande förhållanden och de borgerligt demokratiska och småborgerliga reformistiska partierna, och å andra sidan de plötsliga oförberedda appellerna till massornas revolutionära instinkter – har sina rötter i den sovjetiska byråkratins sociala ställning (med Kominterns byråkrati som dess lydiga bihang). Tack vare sin sociala karaktär, tenderar den sovjetiska byråkratin att anpassa sig till det sovjetiska samhällets privilegierade och exploaterande delar (kulaker, intellektuella skikt, arbetararistokrati). Så snart utvecklingen har nått en kritisk punkt, där dessa skikt blir så socialt mäktiga att de hotar byråkratins politiskt privilegierade ställning, räddar de sig senare enbart genom en appell till massorna.
(Documents of the Fourth International (1933–1940), Pathfinder, s. 119–120)
Av denna anledning använde Trotskij etiketten ”byråkratisk centrism” för Komintern under perioden 1923–1935. Även om den uppstod ur den sovjetiska byråkratins vacklande småborgerliga intressen, uppvisade Kominterns centrism alla de klassiska dragen hos tidigare centristiska grupperingar. Den vacklade mellan reformism och revolutionism, svängde våldsamt mellan ultravänsteristiska och högeropportunistiska fel och upphöjde leninismen till en rigid ortodoxi medan den avvek från den vid varje steg. Liksom tidigare centristiska formationer innehöll den emellertid också kompetenta ledare, riktade korrekt kritik mot reformism, syndikalism och anarkism; den skolade kadrer i marxismen och tillhandahöll tusentals heroiska martyrer för den revolutionära saken.
Förutom att illustrera ytterligare en typ av centrism, innesluter Komintern andra värdefulla lärdomar. Internationella Vänsteroppositionens taktik gentemot det centristiska Komintern genomgick olika stadier och registrerade de kvalitativa faserna i Kominterns centristiska utveckling.
Genom alla de nederlag som Komintern presiderade över, genom alla vänster- och högersvängarna, och trots deras officiella uteslutning 1928, förblev Trotskij och hans anhängare lojala mot Komintern. De hävdade att detta var nödvändigt så länge som möjligheten av Kominterns reformering existerade. De hävdade att existensen av massor av subjektivt revolutionära arbetare inom kommunistpartierna, särskilt i Tyskland, erbjöd möjligheten av ett återvändande till det revolutionära program som utarbetades under massornas tryck de första fem åren. Efter de tyska arbetarnas nederlag 1933 övergav Trotskij detta perspektiv. Inte bara på grund av själva nederlaget, utan därför att ingen sektion vid sidan av IVO kritiserade Kominterns fel utifrån en revolutionär ståndpunkt. I och med utplånandet av KPD, Kominterns största sektion utanför Sovjetunionen, var Komintern omöjligt att återuppväcka inifrån. Från och med juli 1933 argumenterade Trotskij för skapandet av en ny international.
Det är viktigt att förstå att Trotskijs brytning med Komintern inte ägde rum vid den punkt när den blev centristisk; inte heller förordade han en ny international därför att Komintern hade ”gått över klassgränsen” på samma sätt som andra internationalen 1914. Brytningen ägde rum på grund av att Komintern hade visat sig inkapabelt att reformeras inifrån. Den var obotligt centristisk. Detta faktum har viktiga implikationer när vi betraktar FI efter kriget.
1933–1938: trotskism gentemot centrism
Uppgiften att bygga Fjärde Internationalen gjordes speciellt besvärlig av behovet att bekämpa de olika nyanser av centrism som nu existerade. Å ena sidan fanns Komintern kvar, å andra sidan fanns det element ur ”högeroppositionen” som uteslutits från Komintern under den ”tredje perioden” och som hade – eftersom de också var centrister – riktat en del korrekt kritik mot Komintern. Dessutom ägde det efter 1933, under hotet från fascismen och under den svåra ekonomiska depressionen, rum ytterligare en massrörelse av socialdemokratiska arbetare mot vänster. Detta skapade i sin tur centristiska formationer inom och i utkanterna av andra internationalen: Piverts anhängare i det franska SFIO, en del av det brittiska ILP, Muste i USA, etc.
Ställd inför en sådan mångfald av centrism, skrev Trotskij 1934: ”För en revolutionär marxist är nu kampen mot reformismen nästan helt ersatt av kampen mot centrismen.” (Writings 1933–34, s. 235)
I kampen mot centrismen i mitten av 1930-talet konkretiserade Trotskij ytterligare och utvecklade den marxistiska förståelsen av centrismen. Detta mogna begrepp, framlagt i periodens skrifter liksom i RfFI:s (Rörelsen för Fjärde Internationalen) dagliga taktiska förhållande till diverse centristiska grupper, är extremt användbart för oss i dag.
I sin artikel ”Fjärde Internationalen och centrismen”, beskrev Trotskij centrismens allmänna drag som de tedde sig 1934. Trots de svårigheter i definierandet av centrismen som tidigare påpekats, är det värt att citera följande passage i dess helhet. Det kommer omedelbart att slå an en sträng hos varje kritisk iakttagare av den brittiska vänstern, och särskilt av SLL/WRP:s tradition:
a. Teoretiskt är centrismen formlös och eklektisk; så långt det är möjligt undviker den teoretiska åtaganden och tenderar (i ord) till att ge företräde åt ”revolutionär praktik” framför teori, utan att förstå att endast marxistisk teori kan ge en revolutionär riktning åt praktiken.
b. Inom ideologins sfär framlever centrismen en parasitär existens. Den upprepar gentemot de revolutionära marxisterna de gamla mensjevikiska argumenten (Martov, Axelrod, Plechanov), vanligtvis utan att ana det. Å andra sidan lånar den sina huvudargument mot högern från marxisterna, dvs framför allt från bolsjevik-leninisterna, men avtrubbar emellertid kritikens skarpa egg och undviker praktiska slutsatser, och gör därigenom sin kritik meningslös.
c. En centrist proklamerar villigt sin fientlighet mot reformismen, men han nämner inte centrismen. Dessutom anser han att själva definitionen av centrismen är ”oklar”, ”godtycklig”, etc., med andra ord tycker centrismen inte om att kallas vid namn.
d. En centrist är alltid osäker på sin ståndpunkt och sina metoder, och betraktar med hat den revolutionära principen: säg som det är. Han är benägen att ersätta en principiell politik med personliga manövrer och småaktig organisatorisk diplomati.
e. En centrist förblir alltid andligt beroende av högergrupperingar och är benägen att krypa för de som är mer moderata, förbli tysta om sina opportunistiska synder och dölja sina handlingar inför arbetarna.
f. Centristen döljer ofta sin sölaktighet genom att referera till sekterismens fara, med vilket han förstår inte abstrakt propagandistisk passivitet (av den bordigistiska typen) utan det aktiva bekymret för principernas renhet, ståndpunkternas klarhet och organisatorisk fullständighet.
g. En centrist intar en ståndpunkt mellan en opportunist och en marxist som är analog med den som en småborgare intar mellan en kapitalist och en proletär; han knäböjer inför den förste och hyser avsky för den senare.
h. På den internationella arenan utmärker sig centristen själv om inte för blindhet så för kortsynthet. Han förstår inte att ett nationellt revolutionärt parti i den nuvarande epoken bara kan byggas som en del av ett internationellt parti. I valet av sina internationella allierade är centristen ännu mer urskiljningslös än i sitt eget land.
i. En centrist ser i Kominterns politik bara ”ultravänsteristiska” avvikelser, äventyrlighet och kuppmakeri, och ignorerar helt det högeropportunistiska sicksackandet (Kuomintang, anglo-ryska kommittén, pacifistisk utrikespolitik, antifascistiskt block etc.).
j. En centrist svär villigt vid enhetsfrontspolitiken, tömmer den på dess revolutionära innehåll och omvandlar den från en taktisk metod till en överordnad princip.
k. En centrist tillgriper villigt patetiskt moraliserande för att dölja sin ideologiska tomhet; han förstår inte att revolutionär moral bara kan formas på grundval av en revolutionär doktrin och politik.Under trycket av omständigheterna, kan den eklektiske centristen acceptera till och med de mest extrema slutsatser bara för att göra reträtt från dem efteråt i praktiken…
(Writings 1933–34, s. 235–236)
Vem kan inte i dessa rader, trots dess senare period av sekteristisk isolering, se SLL/WRP? Vem kan inte urskilja de karakteristiska dragen hos Thornetts grupp, Socialist Labour Group och spartakisterna i Trotskijs porträtt av centrismen?
Förutom denna allmänna definition av centrismen finner vi också Trotskij i färd med att under 30-talet upptäcka centrismens ”ytterligare underavdelningar”, vilket också är viktigt för en förståelse av dagens centrism:
a. Höger- och vänstercentrism
Under massornas tryck var en del av de socialdemokratiska ledarna beredda att kliva ur sin reformistiska skrud och ta på sig centrismens klädnad. I sitt manifest om ”Fjärde Internationalen och kriget” från 1934, gjorde Trotskij en distinktion mellan ”maskerad reformistisk centrism eller högercentrism” och ”vänstercentristerna som i sin tur särskiljer sig genom ett stort antal schatteringar”.
Trotskij avslöjade högercentristerna (som Hendrik de Man) för att vilja dra in försvaret av fosterlandet ”under skydd av en socialistisk plan”. Vänstercentristerna däremot ”kommer i ord fram till fördömandet av fosterlandsförsvaret. Men från detta fördömande drar de inte de nödvändiga praktiska slutsatserna.” (Writings 1933–34, s. 311)
b. Centristiska formeringars riktning
Utöver karakteriseringen ”vänster” och ”höger” skilde Trotskij också noga mellan vänstergående och högergående centrism. Detta är avgörande, eftersom ett begrepp som omfattar en övergång skulle vara värdelöst om det inte hade en underkategori som talade om övergångens riktning för oss. Trotskij skrev:
”Framför varje centristisk grupp är det nödvändigt att placera en pil som pekar ut riktningen i dess utveckling, från höger till vänster eller från vänster till höger.”
I sin tur dikterade förmågan att skilja mellan vänster- och högergående centrism den taktik som FI antog gentemot de olika grupperingarna. Till exempel kritiserade Trotskij hårt POUM i Spanien, som var resultatet av Nins och Andrades utveckling bort från trotskismen. Han tvekade inte inför en splittring med Nin, och förespråkade bildandet av en självständig grupp i Spanien. Gentemot det amerikanska Workers Party, lett av A.J. Muste – en vänstergående organisation – genomförde trotskisterna emellertid en fusionstaktik. ”Vi intog en liberal och försonlig inställning i de organisatoriska frågorna, och reserverade vår oförsonlighet för frågan om programmet”, skrev Cannon om CLA:s fusion med Muste. (History of American Trotskyism, s. 181)
c. Massornas centrism och ”förstelnad” centrism
Trotskij kontrasterade ofta arbetarklassens spontana och temporära centrism mot den systematiska centrismen hos ledare för små grupper. I manifestet om kriget skrev han: ”För massorna är centrismen alltid ett kort övergångsstadium”. Arbetarklassens medvetande utvecklas snabbt och under eld, dess centrism, dess tveksamhet sätts snabbt på prov.
Å andra sidan, trots det faktum att centrismen väsentligen är ett övergångsfenomen, är det möjligt för centristiska tendenser att existera under utdragna perioder, på villkor att klasskampen inte konfronterar dem med ett definitivt val mellan revolution och kontrarevolution, defaitism eller chauvinism etc.
Så tidigt som 1925 hade Trotskij beskrivit denna typ av centrism beträffande det brittiska ILP:
Den socialistiska centrismens huvuddrag är dess förtegenhet, dess halvgångna natur. Den går vidare så länge den inte drar de yttersta slutsatserna och inte tvingas besvara de grundläggande frågor som den ställs direkt inför… som en regel är centrismen mest typisk för små organisationer, som just på grund av sin brist på inflytande avsvär sig behovet att tillhandahålla ett tydligt svar på alla politikens frågor och bära det praktiska ansvaret för detta svar. Just sådan är centrismen hos Independent Labour Party.
(Where is Britain Going?, New Park, s. 112)
Han återvände till ämnet med den ”förstelnade” centrismen i mer allmänna termer 1935:
I vår epok kan man återfinna en hel del kretsar i olika länder som har tillägnat sig ett marxistiskt program, oftast genom att låna det från bolsjevikerna, och som sedan förvandlade sitt ideologiska bagage till mer eller mindre förstelning.
(Writings 1935–36, s. 154)
Begreppet ”förstelnad” centrism är viktigt i vår analys av trotskismen efter kriget. Det är en uppenbart motsägelsefull term; ett övergångsfenomen som frysts fast av objektiva förhållanden i sin övergångsprocess. Varken för oss eller Trotskij motsäger detta emellertid centrismens viktigaste drag – dvs att den är en förändringsprocess från reform till revolution eller vice versa. Inte heller är ett sådant fenomen okänt på andra håll i marxistisk teori; man kommer omedelbart att tänka på proletariatets diktatur som den existerar i dag i Sovjetunionen: fastfrusen, blockerad i sin övergång till socialismen.
Trotskij skrev följande om ILP, som hade inträtt i Labourregeringen 1924:
Från själva det ögonblick när centrismen blev en politisk kraft var den tvungen att gå utöver centrismens gränser, dvs antingen dra revolutionära slutsatser av sin opposition gentemot den imperialistiska staten eller öppet inträda i dess tjänst. Det senare är naturligtvis vad som hände.
(Where is Britain Going?)
I detta avseende tog ILP:s utsträckta centristiska existens slut när de kom till makten.
När han återvände till ILP, som 1932 åter hade blivit en distinkt centristisk strömning (det hade splittrats av från Labourpartiet), skrev Trotskij:
Byrån lider av samma öde som alla centristiska organisationer i tider av akut klasskamp; den utplånas av frisläppandet av centrifugala krafter inom sig själv… Historien kunde inte ha arrangerat en bättre demonstration av riktigheten i vår förståelse av centrismen.
(Writings 1935–36, s. 207)
Till skillnad från massornas centrism, som alltid är övergående, är det möjligt för små organisationer att existera som centristiska strömningar i relativ ”förstelning”, stabiliserade av sin isolering från klasskampen. När avgörande frågor ställs i praktiken måste emellertid sådana krafter fullborda sin utveckling, antingen på samma sätt som 1923 (genom att gå över klasslinjen) eller på samma sätt som under 1930-talet (när ILP:s centrifugala krafter drev en del av ILP mot FI).
Begreppet centrism
Vi har gjort en omfattande översikt av centrismbegreppets historia. Så mycket har förlorats eller kastats bort av Trotskijs epigoner efter kriget att en sådan översikt är absolut nödvändig innan vi försöker använda ”centrism” som ett verktyg för att förstå Fjärde Internationalens degeneration. På detta sätt kan vi göra analogier och jämförelser, men undvika de faror med ”självbelåtna” och ”förenklade” jämförelser som M. Banda hänvisar till.
Låt oss sammanfatta vad vi menar med centrism:
1) Centrism är en politisk strömning i övergång mellan reformism och revolutionär kommunism.
2) Den kan framträda antingen ur marxism eller reformism och färdas i den ena av dessa riktningar.
3) I den utsträckning som den existerar separat från dessa två strömningar, lånar centrismen från och vacklar mellan båda, och förblindar och förhindrar alltid arbetarklassens politiska utveckling.
4) Centrismen kan inte för alltid existera i detta tillstånd. Där materiella förhållanden avbördar den det praktiska ansvaret för sin politik, kan centrismen emellertid existera i ett utdraget ”förstelnat” tillstånd.
5) Centrismen har inga historiska rötter i vare sig de borgerliga eller proletära klasserna.
6) Det är nödvändigt att förstå centrismens olika faser, typer och riktningar för att använda en marxistisk taktik mot den.
Låt oss nu vända oss till FI efter Trotskijs död som är ämnet för så många ord från både Banda och Hunter, men inte för särskilt mycket ”dialektiskt tänkande”.
FI: från trotskism till centrism
Mike Banda varnade alldeles riktigt mot förenklade analogier i sin artikel ”27 skäl…”. Hur ofta har vi inte hört mandeliterna klaga, under ännu en ”enhetskampanj”: ”när begick vi vår augusti 1914?” Men vi kan inte överge analogier och jämförelser, bara självbelåtenheten.
Problemet med Bandas dokument, den hittills mest kritiska redogörelsen för FI efter kriget som kommit fram ur WRP, är att den inte skiljer mellan de olika stadierna i FI:s degeneration. Det är inte mycket mer än en lista över brott som begåtts inte bara av IK och IS, utan också av FI efter kriget, FI efter 1940, och i Cannons fall, uppenbarligen så tidigt som 1934–35. Vad som saknas är just begreppet centrism och en förståelse av dess olika underavdelningar och faser.
Vi anser att FI 1938 var det enda revolutionära partiet. Vilka misstag som än begicks av de konstituerande grupperna i RfFI, vilka misstag som än begicks efter 1938 – och det fanns några under Trotskijs livstid – var FI en revolutionär organisation på just samma sätt som det tidiga Komintern genom sitt program och existensen av ett ledarskap som förkroppsligade detta program, som omsatte det i praktiken, som kontrollerade dess medlemmars fel och vacklanden gentemot detta programmatiska kriterium.
Krigsutbrottet desorienterade FI, liksom stalinismens och fascismens mord på Trotskij och några av hans mest kapabla anhängare. Cannon begick centristiska fel i fråga om den proletära militärpolitiken, och de två franska och brittiska sektionerna återspeglade varandra i opportunistisk och sekteristisk tillämpning av den revolutionära defaitismens politik.
På den internationella konferensen 1944 var emellertid FI förmöget att omorientera sig på revolutionär grund. Man tog itu med att återuppbygga ett internationellt ledarskap och ingripa i efterkrigstidens uppsving. I malströmmen från 1938 till 1948 var FI:s revolutionära program en fyrbåk för världens arbetare. Vilka misstag som än begicks under denna period, var FI i grunden en revolutionär organisation.
Efter 1948 blev emellertid FI åter desorienterad. Den hade inte kunnat revidera sitt perspektiv för att ta med stalinismens och imperialismens politiska stabilisering efter kriget i beräkningen. Som ett resultat därav såg den splittringen mellan Tito och Stalin och det kalla kriget enbart som en bekräftelse på det gamla perspektivet med omedelbart sönderfall, omedelbar revolution – som var riktigt 1938, men inte längre korrekt tio år och ett världskrig senare.
Baserat på ett perspektiv som såg Tito och sedan Mao som ”inte längre stalinister”, som såg de jugoslaviska händelserna enbart som inte helt perfekta proletära revolutioner, och som förutsåg omedelbart krig/revolution, reviderade FI:s ledning kring Pablo det marxistiska programmet. Bristen på tid för att bygga riktiga trotskistiska partier, nödvändigheten av en långsiktig djup entrism i stalinistiska och småborgerliga rörelser, möjligheten av en epok av ”arbetarregeringar bestående av arbetarpartier”, dvs sociala omvälvningar av Titos slag, var alla inneslutna i resolutionen om Jugoslavien från FI:s kongress 1951.
Till skillnad från Komintern hade FI aldrig i verkligheten varit en massorganisation. Dess styrka låg enbart i dess program. Den fullkomliga negationen av trotskismen som den antog 1951, och det faktum att ingen tendens eller sektion på ett korrekt sätt kritiserade den jugoslaviska resolutionen, signalerar FI:s avgjorda övergång i sin centristiska fas. Från och med då skulle det ha varit nödvändigt att bilda en fraktion, föra en öppen kamp om ledningen och inte dra sig för en splittring och bildandet av en ny internationell organisation.
Det är otvivelaktigt korrekt att beteckna pablismen som centrism. Samtidigt som den proklamerade sin anslutning till bolsjevik-leninismen, anpassade den sig glupskt först till stalinismen och sedan till småborgerlig nationalism. Samtidigt som den var i besittning av Fjärde Internationalens fana, förutsåg den en långsiktig entrism i det upplösta Kominterns partier. Den var, i enlighet med Trotskijs definition, ”amorf och eklektisk”, den ”ersatte en principiell politik med personligt manövrerande och småaktig organisatorisk diplomati”. Den ”förblev tyst om” Titos och Maos ”opportunistiska synder”, och ”dolde sina handlingar inför arbetarna”. Genom att omvandla entrismtaktiken och arbetarregeringsparollen till strategiska mål förkroppsligade pablismen bokstavligen Trotskijs utsaga:
”En centrist svär beredvilligt vid enhetsfrontens politik, tömmer den på dess revolutionära innehåll och omvandlar den från en taktisk metod till en överordnad princip.” (se punkt 7 ovan)
Om det är korrekt att kalla pablismen för centrism, är det då inte sant att IK genomförde en splittring med denna centrism 1953? Ja den genomförde en splittring med ”pablismen” men inte med centrismen. IK kritiserade aldrig resolutionerna från kongressen 1951, vilka var ”pablismens” programmatiska grund. Om pablismen var ”revisionistisk”, så var ”ortodoxin” i det ”öppna brevet” och Bill Hunters ”Under en stulen fana” ortodoxin hos en Kautsky, en Zinovjev. Den dolde anpassning på basplanet till bevanismen i Storbritannien och till socialdemokratin i Frankrike. Skällsordet ”likvidatör” som riktades mot Pablo, dolde Healys likvidation av den brittiska trotskismen i Labourvänstern. Och 1964 arbetade SLL med ett perspektiv som var helt och hållet lika katastrofinriktat som Pablos prognos 1951.
Splittringen 1953 ägde som vi sagt tidigare rum på en gång för tidigt och för sent. Den ägde rum utan en principiell kamp inom Internationalen, och drevs till stor del fram av sönderfallet för den nonaggressionspakt som ersatt demokratisk centralism inom FI. Å andra sidan ägde den rum långt efter det att den avgörande resolutionen om Jugoslavien antagits vid kongressen 1951.
En invändning mot denna analys som ofta uppkommer är följande: ”om ni är snabba med att överge FI, att uppmana till bildandet av en ny international efter 1951, hur förklarar ni då dess existens som en centristisk strömning under 35 år. Är inte centrismen bara ett övergångsfenomen?”
Svaret på detta har två sidor, båda helt i överensstämmelse med Trotskijs definition av centrismen.
Vi beskriver FI:s fragment och avsplittringar som ”förstelnad” eller ”förstenad” centrism, dvs centrism som genom sin isolering från massorna kan förbli hängande mellan reformism och kommunism. Möjligheten och förekomsten av en sådan utveckling finns beskriven i Trotskijs formuleringar om ILP, både i början av 1920 och i mitten av 1930-talet, som återgetts ovan. På frågan om hur centrismen kan bli ”stabil” på ett sådant sätt, svarar vi: på samma sätt som reformismen och stalinismen efter kriget; på grundval av den mest omfattande tillväxten inom ekonomin i världshistorien under kapitalismen, och på grundval av nederlaget för det revolutionära uppsvinget efter 1944.
En sådan centrism kan å andra sidan inte förbli stabil för evigt. Efter två årtionden av relativ stagnation, vittnar splittringarna och sönderfallet inom de centristiska strömningarna i Storbritannien i hettan av en ny krisperiod om detta. Under trycket av avgörande händelser är det möjligt för den ”förstelnade” centrismen att upplösas i endera riktningen. Exemplet med LSSP i Sri Lanka, vars historiska ”14 augusti” ägde rum 1964 när det inträdde i Bandaranaikes regering, visar detta. Detta kan också inträffa med WRP, i dess framtida inriktning.
SLL/WRP som centristisk strömning
Vi har på annat håll gett uttryck för vår kritik av SLL/WRP. Att partiet ”begick misstag” är, lyckligtvis, inte omtvistat. Den fråga som fortfarande är aktuell är emellertid: vilken karaktär hade dessa misstag? Svaret på denna fråga är i grunden förbunden med frågan om WRP:s framtid.
Genom att försöka visa att SLL/WRP var centrister menar vi inte att organisationens hela historia måste avskrivas; vi försöker inte tillfoga WRP den slutgiltiga skymfen; inte heller försöker vi ”klistra på” WRP en etikett. Lenins och Trotskijs förståelse av centrismen kunde omfatta både dess positiva och negativa element.
När SLL/WRP kritiserade pablismen, byggde strejker och organisationer för shop stewards, försvarade trotskismen mot ”statskapitalistiska” teorier etc., utkämpade de en nödvändig kamp, de befann sig på rätt sida av stridslinjen, men kämpade med otillräckliga politiska vapen. Det är därför som kampen mot ”pablismen” utvecklades till en kriminell lögnkampanj, det är därför som kampen mot ”likvidering” slutade med påståendet att inget revolutionärt parti krävdes i Libyen etc., det är därför som All Trades Union Alliance blev ett sterilt och tomt skal, det är därför som SLL själva slutade med ett slags statskapitalistisk analys av Kuba.
Alternativen till att uppfatta centrismen som roten till WRP:s politiska kris – ännu inte definitivt löst sex månader efter uteslutningen av Healy – demonstrerades grafiskt i det ursprungliga meningsbytet mellan Banda och Hunter. För Banda var FI:s död produkten av helt och hållet subjektiva faktorer, kaderns otillräcklighet, etc. Hunter hade rätt när han kallade detta för en historieteori om de ”onda männen”. Hunter ersatte emellertid detta med en teori om de ”dåliga omständigheterna”. FI:s degeneration sågs som det oundvikliga resultatet av ofrånkomliga objektiva förhållanden. Boomen, isoleringen från massorna, stalinismens och reformismens styrka innebär för Hunter att ”vi begick misstag, men vi kunde inte ha gjort på något annat sätt”. Båda ståndpunkterna är i grunden ensidiga och odialektiska. Båda är fatalistiska.
Begreppet centrism är å andra sidan helt och hållet dialektiskt. Det tillåter oss att se de materiella rötterna till tidigare misstag utan att förse dem med en ”objektiv” oundviklighet. Det tillåter oss också att karakterisera stadierna i FI:s degeneration på ett sätt som Banda aldrig försökte sig på. Det tillåter oss att förstå när och hur kvantitativa misstag blev kvalitativ centrism och hur själva centrismen i praktiken ställd inför avgörande frågor, måste göra ännu ett språng – antingen tillbaka till den proletära revolutionens läger eller till dess fienders läger.
När partiet ställdes inför sådana avgörande frågor under gruvarbetarstrejken, gick WRP in i en period av politisk kris som ännu inte avslutats. Nyckeln till att staka ut en revolutionär framtid åt WRP, för att lösa dess centristiska period på ett positivt sätt, ligger i en vidareutveckling av ett övergångsprogram för dagens klasskamp. En av de mest avgörande förutsättningarna för detta är en vetenskaplig förståelse av WRP:s förgångna som centrism.
Centrismen är det begrepp som utvecklades i revolutionens epok, i övergångsprogrammens epok. Det utvecklades för att komma till rätta med verkligheten i att den materialistiska dialektiken inte var någon garanti för programmatisk korrekthet. Det utvecklades, som vi har visat, historiskt som begrepp. Det utvecklades, liksom allt mänskligt tänkande ”post festum” – efter händelsen. Detta förklarar dessutom varför anklagelsen att vi kallar Lenin och Trotskij för ”centrister” före 1914 är helt och hållet ogrundad. Att mäta det förflutnas ledare med en programmatisk linjal som bara kunde existera i den nuvarande epoken skulle vara fullständigt omarxistiskt.
När det gäller FI efter kriget förhåller det sig helt annorlunda. I Pablos fall, i Cliffs och Grants, Mandels och Cannons fall, också i Healys, Bandas och Hunters fall existerade redan ”linjalen”. Den bestod av Övergångsprogrammet och hela historien med Trotskijs kamp mot stalinismen och reformismen. Den uppgift vi står inför är att återupprätta den, vidareutveckla den för vår tid. Vi kan inte göra det om vi inte förstår hur det var möjligt för dessa ledare att proklamera sin anslutning till detta program i ord och systematiskt negera det i handling. Däri ligger den brännande innebörden av ”begreppet centrism” och dess ”vidare underavdelningar” för de nuvarande debatterna i WRP.
Trotskyist Discussion Bulletin nr 1, maj 1986