Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 5. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 5 av FRKI-dokument handlar om vår syn på några av försöken till trotskistisk omgruppering som pågick då. De organisationer som kommentereras har till stor del upphört att existera eller genomgått stora förändringar. Principresonemangen i texterna, när det gäller synen på vilken grund revolutionära organisationer bör stå, är fortfarande aktuella.
Innehåll:
För en demokratisk öppen konferens
Hur öppen konferens?
Healyismens spöke
Projektet med den öppna konferensen: ett bokslut
”Arbetarnas international”: Bluffen med konferensen i Budapest
Vad är centrismen?
22 teser till trotskismens försvar
Konferensen i Rimini bygger på lösan sand
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
Hjulet har gått varvet runt under de arton månaderna sedan Gerry Healy uteslöts ur Workers Revolutionary Party (WRP). Han må för länge sedan ha försvunnit, men ett ansenligt antal ur den ledargrupp som han skolade har i en rad vanhedrande manövrer visat att de inte har glömt sin healyism.
Så mycket står klart av resultatet från det projekt med en internationell trotskistisk konferens som WRP står i centrum för. Det verkar nu ytterst sannolikt att denna konferens för att ”reorganisera Fjärde Internationalen” (en meningslös paroll som inte talar om vilken av de olika pretendenterna till Trotskijs international som de anser behöver reorganiseras och vilket politiskt program den ska reorganiseras kring) kommer att bli en hoptråcklad arena, på vilken WRP, det morenistiska Internationella Arbetarförbundet (IAF) och Vargas GOCQI kommer att genomföra en principlös fusion. Den kommer att bli principlös därför att var och en kommer att undvika att nämna en enda tidigare (och troligen fortfarande existerande) politisk meningsskiljaktighet.
Under veckoslutet den 11–12 april [1987] anlände flera grupper från Europa och Förenta staterna till London. Deras avsikt? Att delta i det första mötet med en förberedelsekommitté för att påbörja organiseringen av den internationella konferens som ska diskutera trotskismens kris. Ett upprop till denna konferens gjordes av WRP i slutet av januari [1987]. Många grupper svarade positivt och mottog en inbjudan till kommitténs första möte. Rapporten om det första mötet med kommittén i Workers Press (18 april 1987) berättade: ”Ansökningar från flera organisationer diskuterades och man enades enhälligt om kommitténs sammansättning.”
Kanske är det ett resultat av många års förbindelser med Healy som gör att Workers Press känner behov av att vara så ekonomisk med sanningen. Fem organisationer som anlände nekades plats i kommittén. De fem var Internationella Trotskistiska Kommittén, Socialist Organiser, Workers Socialist League (USA), Revolutionära Arbetargruppen (GOR, Italien) och Trotskyist Organisation (USA). Åtminstone två organisationer till, inklusive Workers Power, uteslöts i förväg.
Vilka enades då i det enhälliga beslutet? WRP, IAF och Vargas gruppering. Efter att ha låtit dessa grupper vänta under fem timmar, medan de utvalda konfererade om sina skäl för uteslutningarna, intervjuades alla grupper och gavs hycklande och i förväg uppgjorda anledningar till varför de inte kunde få vara med i kommittén och visades sedan på dörren. Märk väl, Cliff Slaughter är, som IK:s sekreterare under många år, vältränad i den sortens uppträdande. Utan tvekan kommer vi att få det ”teoretiska” rättfärdigandet av denna manöver i ännu en volym av Trotskyism versus Revisionism, den kraftigt censurerade ”historik” som han redigerade åt Healy.
För arton månader sedan iscensatte vanliga medlemmar i WRP och en handfull medlemmar i organisationens obscent uppsvällda apparat en kupp mot Healy. Dessa människor var naturligt nog rasande över upptäckten av Healys olika sexuella trakasserier mot kvinnliga kamrater. Han uteslöts och WRP exploderade. Medlemmarna krävde en ärlig och grundlig redogörelse från de ledare som stannade kvar i partiet.
På ett offentligt möte i november 1985 i London, förklarade Cliff Slaughter, ”vi befinner oss i inledningen till en objektiv analys och alla som verkligen vill lära sig av lärdomarna kan delta.” Trycket från medlemmarna var så starkt, att man på WRP:s 8:e kongress i februari 1986 enades om följande: ”Fjärde Internationalens Internationella kommitté representerar inte kontinuiteten från Fjärde Internationalen, grundad av Leo Trotskij 1938.” Dessutom påstods det vid denna kongress: ”Den offentliga diskussionen om Fjärde Internationalens problem kommer att fortsätta och detta parti kommer att arbeta för en internationell förkonferens, innan slutet av 1986, med alla de som grundar sig på den permanenta revolutionen, Övergångsprogrammet och Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser.”
Det var en fullständigt riktig ståndpunkt. Det sattes inte upp några villkor eller gjordes några bedömningar av de olika gruppernas anspråk på att vara Fjärde Internationalen, eller delar av dess ”kontinuitet”. WRP:s degeneration var så djup, att en verkligt offentlig diskussion var en förutsättning för att korrigera inte bara de politiska felen utan också de rena förbrytelserna, som Newslines offentliga stöd åt Saddam Husseins avrättningar av medlemmar i det irakiska kommunistpartiet. Möjligheterna till en intern pånyttfödelse utan en sådan process var utesluten. I januari 1986 erkände Workers Power den betydelsefulla potentialen i denna brytning med Healy och föreslog en diskussion. Vi ignorerades. I februari skrev vi ett öppet brev, i vilket vi utvecklade perspektivet för en principiell revolutionär omgruppering genom en diskussionsprocess. Vi sade vid den tiden: ”WRP har brutit med Healy. Den politiska process som pågår inom WRP antyder att ett politiskt brott med healyismen – katastrofteorier, destruktiva och sekteristiska metoder i partibygget, falsk dialektik och kapitulation inför vänsterreformism och småborgerlig nationalism – för närvarande äger rum.”
Detta var i alla fall vår förhoppning och genom deltagande i offentliga forum, ledningsdiskussioner och gemensamt arbete strävade vi efter att hjälpa WRP att helt fullborda denna brytning. Vi klargjorde dock vår övertygelse om att en öppen diskussion var ett medel till ett mål och inte ett mål i sig. Det faktum att diskussionen var nog för många, innebar att WRP genomgick upprepade splittringar och förluster av medlemmar. Det fanns få tecken på att ett fullständigt brott med Healys politiska metoder genomfördes. Snarare plockades favoritbitar och -stycken av hans ruttna politik upp och gavs nytt liv av ledare vars glanstid hade varit tiden före Redgrave. Under en hel period hade emellertid dessa ledare varit oförmögna att innestänga den öppna diskussionen. I ökande grad sökte de allierade från andra fragment av IK på internationell nivå, för att hjälpa dem att återställa kontrollen över WRP.
Efter splittringen med Mike Banda och hans fraktion – en splittring som genomfördes på gammalt gott healyitiskt sätt, med andelar och egendom som åtskilligt viktigare än politiska program – började gamla av Healy skolade ledare som Slaughter, Cyril Smith, Bill Hunter och Geoff Pilling åter framträda som en dominerande kraft. Den fraktion inom WRP som grupperades kring Mike Banda var inte homogen och inte heller politiskt klar över rötterna till Fjärde Internationalens degeneration. Banda attraherade dock människor som eftersträvade en ärlig och fullständig redogörelse för felen i det förflutna. När Bandas fraktion slutligen avvek och med huvudet före störtade sig in i antitrotskism, var det möjligt för ledningen kring Slaughter, Pilling och Hunter att på ett allt öppnare sätt dra igång sin healyitiska motoffensiv.
Denna klick inom ledningen reducerade idén om att krisen inom WRP bara var möjlig att lösa inom ramen för en offentlig principiell omgruppering. De hade bestämt att det fanns en ”motsägelsefull” men till sin kärna revolutionär kontinuitet inom FI, som fram till slutet av 1960-talet huvudsakligen representerades av IK men också inkluderade andra krafter, såsom Varga och Moreno, som på sitt eget sätt hade ”kämpat mot pablismen”. Vidare var ”pablismen” (jämställd med en kapitulation inför, om inte identifikation med, stalinismen) orsaken till FI:s nedgång. Slutligen uppfattades stalinismen som den främsta kontrarevolutionära riktningen i världen och dess ledare knappt ens en del av arbetarrörelsen. Självklart har ingen av dessa ståndpunkter framförts offentligt med bevisföring av WRP. De har bekräftats eller snarare återbekräftats. Ännu mindre har WRP försökt ge sig in i en diskussion i tryck med andra gruppers material, inklusive Workers Powers, som aktivt förkastar dessa ståndpunkter.
Dessa ståndpunkter ställdes sida vid sida med andra återfall i det förflutna: pretentioner på att vara ett massparti, en hopplöst ensidig uppfattning om klasskampens evigt uppåtgående kurva, som insisterade på att gruvarbetarna inte besegrades och innefattade en opportunistisk hållning gentemot vänstersocialdemokratiska fackföreningsledare. Sammantaget knuffade denna politik WRP-ledningen allt längre i riktning mot IAF. I vissa avseenden är IAF en idealisk partner för WRP. Morenismens historia är ett bra exempel på ”motsägelsefull” kontinuitet inom FI: Den var på sin tid en del av både IK- och IS-traditionen och kombinerar båda lägrens grövsta fel.
Oförmögen att offentligt överge idén om en internationell konferens gjorde WRP:s ledning, den 31 januari 1987, ytterligare ett upprop för den. Detta upprop började med: ”WRP föreslår alla trotskister en internationell konferens för att diskutera trotskistiska organisationers ansvar för att lösa Fjärde Internationalens fortsatta kris.”
Detta upprop var avsiktligt tvetydigt. Till uppropet bifogades tio teser som skisserade WRP:s uppfattning om den genuina trotskismen. Det fanns två brister i denna attityd till konferensen. För det första var teserna både för snäva och för breda. De var för breda för att utgöra grunden till en principiell omgruppering av revolutionära krafter till en demokratiskt centralistisk internationell tendens, eftersom de bara var ett knapphändigt principuttalande som kunde anpassas till betydande skiljaktigheter i strategisk orientering och taktik. Å andra sidan var de för snäva i den bemärkelsen att de var tillräckligt specifika för att utesluta vissa tendenser från att organisera konferensen, om teserna avsågs som den ”grund” på vilken ”trotskister” uppmanades att samarbeta i denna uppgift. Till slut fick ledningen den rumphuggna WRP-konferensen att instämma i dess exklusiva grund för den internationella konferensen. Den form som WRP-ledarnas seger tog sig var den politiska karakteriseringen av IAF. I stället för att den internationella konferensen själv skulle diskutera frågan om karakteriseringen av alla deltagare, insisterade IAF på att deltagande i konferensens organisering skulle vara beroende av en överenskommelse om att alla i förberedelsekommittén erkändes som delar av FI:s kontinuitet, och därmed i förväg avgöra utgången av en konferensdiskussion. Vi har aldrig fått veta hur eller på vilken grund som IAF gavs denna priviligierade status eller hur de förtjänade rätten att bli en del av den ”enhälliga” omröstningen om att utesluta andra.
Genom denna process blev den ursprungliga idén om en öppen konferens med ”alla trotskister” som gjorde anspråk på att befinna sig inom den permanenta revolutionens och övergångsprogrammets område, reducerad till en fusionsmanöver mellan WRP och IAF, med mindre, politiskt brutna sekter (som GOCQI) eller före detta morenistiska grupper (som LSR) i bakgrunden.
I en artikel i Workers Press (25 april 1987), som angriper Workers Power, försöker Mike Howgate föra fram ett underförstått rättfärdigande av dessa machiavelliska intriger. Trots rubriken på hans stycke, ”För en ärlig diskussion!”, misslyckas han fortfarande med att upplysa läsarna om veckoslutets händelser. Han inleder sitt försvar med att påstå att Workers Power har fel i att anta att den internationella konferensen någonsin var avsedd att bli ”öppen” för alla ”de som uppfattar sig som trotskister”. Snarare var enbart de som instämde i projektet att ”reorganisera Fjärde Internationalen” välkomna. Detta är lögn, vilket bevisas av den historik över WRP:s utveckling som vi just har återgett.
Howgates artikel försöker nu haltande att rättfärdiga varför uteslutningar har förekommit. Det måste dock sägas att denna ”polemik” är usel från början till slut. Det är ett svar på ett brev som Workers Press har vägrat att trycka. Den grundar många av sina viktigaste påståenden på vad kamrater sagt på pubar – dvs. Howgates tolkning av vad som sades på pubarna. Som sådan stinker den av den healyitiska polemikstil som utmärks av icke verifierbara påståenden, förtal och insinuationer. Han börjar med ett angrepp på RRKI:s uppfattning om krisen för centrismen med trotskistiskt ursprung. Workers Power har alltid klargjort att vi står för en leninistisk-trotskistisk international, vilket Howgate mycket väl vet. Ändå insisterar vi på att det är nödvändigt att undersöka de politiska, teoretiska och programmatiska frågor som låg till grund för uppdelningen mellan de grupper som idag härleder sitt ursprung till Trotskijs Fjärde Internationalen eller som framkom ur dess upplösning. Varje annat synsätt är religiöst och inte marxistiskt. Det är värt att i förbifarten notera att vår förklaring att Fjärde Internationalen bröt samman i centrism, används för att rättfärdiga vår uteslutning. Ändå har han mer besvär med de andra grupperna som uteslöts från förberedelsekommittén. Han löser detta genom att inte nämna dem! Inte att undra på, eftersom andra uteslutna grupper, som ITK, GOR, WSL (US) och TO, verkligen tror att Fjärde Internationalen existerar i någon form och att trotskistiska partier behöver byggas i alla länder. Howgate lämnar oss att förmoda att de är uteslutna på grund av att Cliff Slaughter bedömt dem vara bland de som är ”skeptiska beträffande FI:s återuppbygge”, trots deras uttalade ståndpunkter om motsatsen.
Howgate bevisar faktiskt bara, att han inte vet någonting om centrismen. Vi anser inte att FI gick in i ett ”oåterkalleligt nedsjunkande i centrism”. Det skulle utesluta möjligheten att grupper skulle kunna bryta med sin centrism och slå in på den revolutionära vägen. Han insisterar senare: ”Antingen är FI död och det är nödvändigt för Workers Power och deras meningsfränder att bygga en femte international, eller också var ni för tidiga med intyget om dödsfallet. Om ni verkligen anser att WRP i sin nuvarande form är en kraft för revolution och inte längre centristiskt, så måste ni omvärdera det kriterium på vilket ni grundade er slutsats att särskilt FI:s IK-strömning inte kämpade mot revisionismen under 1960-talet…”.
Vi är långt ifrån att ändra vår analys. I verkligheten bekräftas den av WRP:s hela efterföljande utveckling. Den internationella klasskampen kommer, som vi fastslog i vår bok Fjärde Internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag ”att fortsätta att kasta in dessa organisationer i kriser som leder till splittringar.” Detta var två år innan WRP-skeppet bröts sönder mot gruvarbetarstrejkens klippor. På grundval av ett sådant perspektiv, som bekräftats i WRP:s fall, hävdade vi: ”Det är möjligt att klasskampens hammarslag, och kritiken från en internationell kommunistisk tendens, kommer att bryta upp de centristiska legeringarna och tillåta en principiell omgruppering under en programmatiskt och organisatoriskt återuppbyggd fjärde internationals fana.”
Howgate tror utan tvivel att hans dödsstöt mot oss är hans användning av analogin med Trotskijs kamp mot centrismen inom tredje internationalen. Han informerar oss faktiskt om att inte heller vi, eftersom Trotskij inte manade till en ny international innan Kommunistiska Internationalen hade begått ett förräderi ”av historisk omfattning” i Tyskland, borde anse att FI är oreformerbar. Det är, som Trotskij sade, nödvändigt att känna till gränserna för en analogi. Trotskij framhärdade när det gällde en massinternational, till dess han var övertygad om att det inte fanns någon möjlighet för att massornas tryck skulle tvinga sektioner att bryta med Stalins centristiska program. FI var dock främst en international med (ibland stora) kämpande propagandagrupper. Dess huvudstyrka var dess program. När detta förvanskades av Pablo, Healy, Cannon och de andra ledarna 1951 och det oundvikliga organisatoriska sönderfallet ägde rum 1953, när fraktionerna bröt sig ur, stod det klart för varje marxist med ögon att se, att Trotskijs international hade upphört att existera. Howgates bekymmer över ”intyg om dödsfallet”, avslöjar honom bara som en obotlig formalist. Verkligheten, och inte Workers Power, bevisade att Trotskijs international var död.
FI:s centristiska degeneration, inklusive Internationella Kommittén, uteslöt inte vänstersvängar och isolerad korrekt kritik; det skulle inte vara fråga om centrism om den var oförmögen till detta. Faktum återstår dock att det WRP som uteslöt Healy var en del av en tradition som fördärvade Trotskijs lära och program.
Howgates anmärkningar om stalinismen bekräftar verkligen WRP:s programmatiska avsteg från trotskismen i denna fråga. Han angriper oss för att hävda att WRP:s uppfattning om stalinismen som ”alltigenom kontrarevolutionär” är felaktig. Uppenbarligen kan bara den stalinistiska byråkratin betecknas på detta sätt. Nu har Howgate ett problem på den här punkten. Till att börja med hade IK-traditionen, som han försvarar, som en av sina paradståndpunkter det faktum att stalinistiska partier knappt var mer än en förlängning av den sovjetiska byråkratin och upphörde att vara helt igenom kontrarevolutionära endast vid den punkt där de bröt med Kreml (ett faktum som tillät IK att uppvakta Tito, Gomulka, Ho Chi Minh och Mao). Avvisar Howgate denna sedan länge etablerade IK-stentavla? Ännu mer exakt, gör han åtskillnad mellan två typer av stalinistiska partier, de i arbetarstaterna och de i de kapitalistiska länderna? Om han gör det, kanske han kan upplysa oss om karaktären av denna grundläggande skillnad. Faktum är att IK-traditionen länge har frossat i stalinofobi och olika WRP-ledares deklarationer, vid offentliga möten landet runt, om att den är ”den mest kontrarevolutionära kraften på planeten”, bekräftar att de för denna tradition vidare.
Ett och ett halvt år efter det att Healy uteslöts, är healyismen åter fast förskansad inom WRP. Han är borta, men de som han skolade och beskyddade är upptagna med att upprepa hans fel: grov politisk opportunism, förtal och byråkratiska manövrer har nu triumferat. WRP har inte övervunnit sin kris och inte heller kommer de att göra det genom fusion med IAF. IAF, som redan har fått ordentligt fotfäste i WRP-högkvarteret, är en principlöst manövrerande grupp på jakt efter ytterligare en nationell apparat att ta över. Medan det nuvarande WRP knappt är mer än en apparat på jakt efter ett sätt att hålla kvar sina medlemmar, medan de övriga förgäves söker efter ett revolutionärt perspektiv för klasskampen.
Kampanjen i de kommande allmänna valen kommer att uppvisa alla brister i WRP:s politik. Till de som inte kan vänta på att WRP faller igenom i detta prov, till de som stöts bort av den senaste och kanske ödesdigra vändningen inom WRP, säger vi, bryt upp innan Slaughter och de andra fullständigt fräter sönder er revolutionära anda. Ni kommer att finna att Workers Power är beredda att ta in er i sina led.
Workers Power nr 93, maj 1987