Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 5. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 5 av FRKI-dokument handlar om vår syn på några av försöken till trotskistisk omgruppering som pågick då. De organisationer som kommentereras har till stor del upphört att existera eller genomgått stora förändringar. Principresonemangen i texterna, när det gäller synen på vilken grund revolutionära organisationer bör stå, är fortfarande aktuella.
Innehåll:
För en demokratisk öppen konferens
Hur öppen konferens?
Healyismens spöke
Projektet med den öppna konferensen: ett bokslut
”Arbetarnas international”: Bluffen med konferensen i Budapest
Vad är centrismen?
22 teser till trotskismens försvar
Konferensen i Rimini bygger på lösan sand
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
I oktober 1985 uteslöt det brittiska Workers Revolutionary Party (WRP) sin mångårige ledare Gerry Healy. Organisationen och dess ”international”, Internationella Kommittén (IK), kastades in i en kris. En rad splittringar har reducerat WRP och IK, som partiet nu inte har några band med, till obetydliga sekter. Vid en viss tidpunkt föreföll möjligheten till en stor öppen konferens, sammankallad av WRP (Workers Press) och med deltagande av internationella tendenser som gör anspråk på att vara trotskistiska, som ett potentiellt steg ut ur denna kris inom IK.
RRKI välkomnade WRP:s upprop för en internationell konferens, som ursprungligen gjordes 1986 och som upprepades i början av 1987. Vi gjorde inte detta därför att vi trodde att en sådan samling i sig skulle kunna åstadkomma en principiell revolutionär omgruppering, utan därför att det erbjöd ett tillfälle för grupper som gör anspråk på manteln från Trotskijs Fjärde Internationalen att i öppen debatt pröva detta anspråk. De större centristiska organisationernas, FS, lambertisterna och morenisterna, vägran att diskutera programmatiska frågor med andra tendenser, har under lång tid hjälpt till att avskärma deras medlemmar från inflytandet av en kommunistisk kritik. Den öppna konferensen skulle ha kunnat erbjuda ett medel för att öppna dessa organisationer för kommunistiska idéer.
För att tjäna detta ändamål var det väsentligt att en öppen konferens var just detta – öppen och utan undantag. Inga andra villkor, bortsett från anspråket på att vara trotskister, skulle ha ställts på deltagarna. Sådana villkor skulle alltför lätt ha kunnat användas som en ursäkt för de större organisationerna att rättfärdiga sin vägran att delta i en öppen debatt. De skulle ha kunnat skrika ”besmittat” och i deras medlemmars ögon skulle det ha varit ett berättigat svar. WRP gick vidare och erbjöd Mandel och Lambert just en sådan färdig ursäkt. De utvecklade en kärleksaffär (som nu utan någon egentlig politisk orsak har avslutats) med den morenistiska internationalen IAF.
Under IAF:s inflytande introducerade WRP, som en förutsättning för deltagande i konferensen, tio punkter som förkroppsligade idén att WRP och Moreno, i hur ofullkomlig form det än var, hade representerat en revolutionär kontinuitet med Fjärde Internationalen. Som de mycket väl visste kunde inte FS, lambertisterna och en hel rad andra organisationer acceptera den analysen.
RRKI kunde inte heller, av helt andra orsaker än Fjärde Internationalens centristiska fragment, acceptera denna analys. Dessutom betecknade vi framförandet av de tio punkterna som förutsättningar för vad det verkligen var – en futtig manöver avsedd att förhindra en verkligt öppen diskussion av omstridda frågor.
I slutändan uppnådde IAF:s och WRP:s manöver sitt mål med att blockera en stor och icke exklusiv öppen konferens. Förberedelsekommittén, som satts upp av dessa två grupperingar och Vargas GOCQI, uteslöt systematiskt en rad organisationer – varav några hade lagt ut stora summor på att skicka delegater till Storbritannien för det inledande mötet.
Efter det att denna fars var slutförd, blev WRP och IAF inte förvånande osams med varandra. IAF fick som resultat en liten brittisk grupp och föreföll nöjda därmed. Ledda av Healys långvarige drabant Cliff Slaughter genomled WRP ännu fler splittringar, som reducerade partiet till ett verkligt medlemsantal på inte mer än sextio eller sjuttio. Tillsammans med Varga talar de nu, mycket vagt, om ytterligare ett projekt med en öppen konferens.
Andra grupperingar inom den internationella vänstern som var oense med WRP:s lurendrejeri, som Internationella Trotskistiska Kommittén (ITK), WSL (USA) och vi själva, tillkännagav en fortsatt beredvillighet för en verkligt öppen konferens under 1987. Vid den tiden trodde RRKI att det fortfarande fanns en möjlighet att använda den omskakning som orsakats av Internationella Kommitténs explosion för att sammankalla en stor öppen konferens. En sådan skulle ha kunnat dra in några av de större tendenser som gör anspråk på att vara trotskistiska, eller åtminstone oppositionella delar av dem.
Vi vidhöll vår klara uppfattning om funktionen av en sådan konferens. Den skulle debattera den revolutionära strategins och taktikens nyckelfrågor, som systematiskt har förvanskats av centrismen i dess olika varianter (FS, IAF, IK etc.). Den skulle sträva efter att hamra fram en överenskommelse om en revolutionär inställning till den proletära revolutionens alla problem i världsskala. Av denna anledning lade vi fram det dokument som vi framställt – 22 teser till trotskismens försvar – som ett bidrag till den av WRP sammankallade internationella konferensen.
Vi lade fram detta dokument inför den internationella vänstern som ett diskussionsunderlag. Dokumentet försökte identifiera vad vi uppfattade som den revolutionära strategins huvudproblem, centristernas huvudfel och vägen framåt. Vi avsåg att öppna dokumentet för tillägg, för att pröva om det var möjligt att nå en verklig överenskommelse mellan RRKI och andra tendenser som ett steg mot en principiell internationell omgruppering. Dessa uppfattningar står fortfarande i centrum för RRKI:s metod för att bygga en internationell tendens. Debatt om meningsskiljaktigheter och inte ryggdunkande på grund av delvisa överensstämmelser, är vägen till en omgruppering som inte kommer att resultera i ännu en principlös fusion som följs av splittring.
Efter ett år tvingas vi erkänna att livet har gått vidare och att de krafter som var intresserade av en verkligt öppen konferens av det slaget är försumbara. En öppen konferens nu skulle inte sammanföra några av de huvudkrafter som gör anspråk på att vara trotskistiska. Inte heller skulle en sådan konferens erbjuda något bättre tillfälle för att debattera meningsskiljaktigheter mellan de mindre internationella tendenserna, möjligheter som redan finns genom processen av bilaterala diskussioner. Tvärtom skulle de ansträngningar som krävs av de mindre tendenserna för att organisera en öppen konferens troligen förhindra sådana bilaterala diskussioner. Dessutom skulle det finnas en verklig fara för att skapa illusioner om att öppna konferenser i sig själva är vad som behövs inom den internationella vänstern. Det är det inte.
Om de inte tjänar ett bestämt syfte, kommer de att bli en tillflykt för grupperingar och individer som ryggar tillbaka inför att fatta beslut, uppnå slutsatser och kämpa kring ett bestämt handlingsprogram i den internationella klasskampen. De kan bli diskussionsklubbar. Av denna anledning anser vi inte att sammankallandet av en öppen konferens med de mindre grupperna inom den internationella vänstern är en prioritering för oss att kämpa för och inte heller ett omedelbart praktiskt perspektiv att arbeta mot.
Det är denna övertygelse som vägleder vårt svar till ännu en föreslagen ”öppen trotskistisk konferens”, som föreslås av GOR (Italien) och RWP (Sri Lanka). Under 1987 har GOR/RWP gjort energiska ansträngningar för att erhålla en plats i den av WRP organiserade förberedelsekommittén. För att göra detta var de villiga att överge tidigare intagna ståndpunkter om IK och förklara att FI inte var död utan bara ”utspridd” och att dess ”kontinuitet” upprätthölls av ”den kamp som organiserades av Internationella Kommittén, även om det var med brister och motsägelser, mot pablismen” fram till 1970-talets början.
Trots allt sitt tal om en seriös programmatisk överenskommelse, var GOR/RWP villiga att släppa sin kritik och underteckna WRP:s tio punkter vid första antydan om ett stort block med påstådda trotskister. Inget av detta räddade GOR från att utan ceremonier bli bortkörda när de inte kunde svälja den sista skymf som krävdes av förberedelsekommittén, nämligen karakteriseringen av IAF som en revolutionär organisation. Det är inte alls klart huruvida några betydande krafter kommer att attraheras av denna konferens.
Erfarenheterna från att delta i den ”amerikanska öppna trotskistiska konferensen” bekräftade för oss den potentiellt negativa aspekten av sådana konferenser. USA-konferensen hölls under påsken 1988 i San Francisco. Den stöddes av Samordningskommittén för en Öppen Trotskistisk Konferens i USA. De organisationer som utgjorde kommittén var Revolutionary Workers League (ITK), Freedom Socialist Party (FSP) och Workers Socialist League (WSL). Andra amerikanska organisationer som deltog på konferensen var International Socialist League (FI), League for the Revolutionary Party, Marxist Trotskyist Tendency och Bolshevik Tendency (BT). Den amerikanska gruppen Spark ursäktade sig. Vid sidan av många individuella socialister, fanns det representanter för RRKI, ITK, Internationalist Faction (Storbritannien), Irish Workers Group och Internationella Kommunistiska Förbundet från Österrike.
Konferensen var den andra som hölls i USA, som en del av den internationella diskussionsprocessen bland grupper som anser sig vara trotskistiska, under de senaste två åren. Samordningskommitténs avsikt med att sammankalla påskkonferensen uttrycktes i ett kort uttalande: ”Vi anser inte aprilkonferensen vara en kortsiktig taktik för att skapa en internationell allians i motsättning till någon eller några tendenser, utan snarare som en serie öppna sammankomster som rör sig i riktning mot en bredare omgruppering av trotskistiska krafter.”
Denna inställning till konferensen förkroppsligar både styrkan och svagheterna hos de arrangerande organisationerna. Det uppenbarar visserligen möjligheten för att organisera en demokratisk konferens. I skarp kontrast till den exklusiva och manövrerande inställningen från WRP/IAF:s förberedelsekommitté, ombesörjde samordningskommittén att varje närvarande organisation, delegater och observatörer, fick vidsträckta möjligheter att argumentera för sina ståndpunkter.
En sådan demokrati kunde emellertid inte övervinna konferensens grundläggande svaghet, som var dess avsaknad av ett perspektiv för seriös revolutionär omgruppering. Medan alla de deltagande organisationerna gör anspråk på att eftersträva något slags lösning på Fjärde Internationalens fragmentarisering, var ingen av dem förmögen att styra in konferensen mot den nödvändiga inriktningen.
RRKI-representanterna hävdade att de nyckelfrågor som revolutionärer vilka eftersträvar omgruppering står inför, är att bedöma FI:s programmatiska degeneration in i centrism och att uppnå en gemensam ståndpunkt om strategi och taktik, det politiska programmet, som skulle kunna utgöra grunden för en återbildad leninistisk-trotskistisk international. Det första steget måste därför vara att karakterisera centrismens fel. Vi har framfört vår egen ståndpunkt i de 22 teserna. Dessa teser utvecklar de punkter kring vilka vi anser att FI:s centristiska fragment har avvikit från ett revolutionärt perspektiv och program för arbetarklassen.
Varje försök till omgruppering bör ta en sådan karakterisering som utgångspunkt för diskussionen och följas av en grundlig debatt om program kring centrala frågor som stalinismen, småborgerlig nationalism, socialdemokratisk reformism och taktik i klasskampen, särskilt i revolutionära situationer. Det är inte att vara ”ultimatistisk”, som det morenistiska ISL karakteriserade RRKI:s ståndpunkt, det är snarare att öppet och ärligt, inför alla de som anser sig vara trotskister, framställa de punkter på vilka vi anser att de huvudsakliga centristiska grupperna har misslett och därför potentiellt förrått arbetarklassen. En diskussion av dessa omstridda områden är väsentlig om vi ska kunna undvika ännu fler ruttna halvmesyrer som påstår sig vara omgrupperingar, men som faller isär vid första allvarliga prövning i klasskampen.
Den amerikanska öppna konferensen grep sig inte an dessa frågor på ett seriöst sätt. Konferensens bulletiner (den tredje gavs till delegaterna kvällen innan konferensen och den andra erhöll vi endast två veckor före konferensen) innehöll inga detaljerade dokument. Givetvis hade organisatörerna små resurser, men utan ordentligt utbyte av dokument före konferensen kommer inte meningsskiljaktigheter – som ofta återspeglas i skillnader i formuleringar – att bli ordentligt diskuterade på konferensen. Otillräcklig tid gavs åt avdelningen om ”Fjärde Internationalens kris och utsikterna att lösa den”. Mer tid ägnades åt områden för praktiskt samarbete i USA som, samtidigt som det är nödvändigt i framarbetandet av gemensamma aktioner, inte i sig själva kommer att lösa den brännande frågan om ledarskapskrisen inom världens arbetarklass.
Detta återspeglade meningsskiljaktigheterna inom själva samordningskommittén. Av kommitténs uttalanden står det klart att den undervärderar betydelsen av programmatisk debatt som en väg till omgruppering. Samarbete kan bli en ursäkt för att inte konfrontera programmatiska skillnader. För oss står det klart att RRKI kommer att samarbeta politiskt med varje tendens inom arbetarrörelsen, förutsatt att ett sådant samarbete är grundat på aktioner som tjänar arbetarklassens intressen. En konferens med människor som uppfattar sig som trotskister, som kämpar för att lösa ledarskapskrisen inom arbetarklassen, bör dock inte vara i behov av en öppen konferens för att diskutera sådant samarbete. De behöver en sådan konferens för att debattera de politiska orsakerna till Fjärde Internationalens sammanbrott och det nödvändiga programmet för att återbilda en revolutionär international.
Konferensen var därför ett bortkastat tillfälle. I frånvaro av en fokuserad debatt kring dokument som innefattade olika politiska linjer, presenterade varje grupp vad de ansåg som centrala frågor (särskilt förtryck i FSP:s, Polen i BT:s och Gorbatjov i WSL:s fall). Vid slutet av debatten nåddes inga slutsatser, och meningsskiljaktigheter som hade diskuterats otillräckligt blev inte ordentligt klargjorda. Naturligtvis kan organisatörerna säga att detta bara var ett inledande steg. I så fall var det i fel riktning. Det var ett steg mot skapandet av en permanent diskussionsram och inte mot revolutionär omgruppering.
Faran finns att grupperna i samordningskommittén, som nu förpliktat sig att organisera en liknande tillställning 1990 och dessutom medverka i en öppen konferens i Europa, inte kommer att dra lärdomarna av mötet i San Francisco. Frestelsen i en ändlös cirkus av kommittéer och konferenser, som tröst för den verkliga isolering som vänstern står inför i USA och på andra håll, kan visa sig för mycket för kommittén. Av denna anledning varnar vi kommittén för faran av en industri med öppna konferenser, som inte kommer att föra någon av oss ett steg närmare programmatisk klarhet och därmed omgruppering. Dessutom säger vi att skillnaderna i perspektiv inom kommittén behöver debatteras öppet. Grupperna i kommittén har sina egna radikalt olika perspektiv för revolutionär enhet.
WSL tror att den kan uppnås på grundval av att erkänna en trotskistisk världsfamilj. För FSP måste enhet grundas på programmatisk överenskommelse om att främst orientera sig mot de särskilt förtryckta. Medan ITK:s uppfattning om ”trotskistisk centrism” har lett dem till att föredra FS, vars förräderier och centrism verkligen inte är mindre dramatiska än andra tendensers, vilka ITK beskriver som sanna centrister (Lambert, Healy etc.). Genom att påstå något annat underminerar ITK i förväg varje verklig kamp mot centrismen.
Ingen av dessa grupper har placerat omgruppering på grundval av ett återutvecklat övergångsprogram, helt och hållet rensat från centrism, i förgrunden som en brådskande uppgift. Vi uttrycker emellertid förhoppningen om att organisationer som RWL (ITK), som är förbundna till internationell omgruppering, genom diskussion av dokument som RRKI:s 22 teser och genom att debattera tillägg eller genom framställandet av alternativa teser från andra grupper, kommer att inse varför RRKI alltid har insisterat på – programmet först.
I ett uttalande till konferensen förklarade observatörerna från RRKI sitt stöd för sammankallandet av en icke exklusiv och demokratisk internationell konferens. Efter att ha bedömt resultaten av USA-konferensen och erfarenheterna av ”förberedelsekommittén”, uttalar vi emellertid vår övertygelse om att en meningsfull internationell konferens inte längre är ett realistiskt perspektiv för den omedelbara framtiden. Skulle händelser inom den internationella vänstern eller i den internationella klasskampen återuppliva den verkliga möjligheten till en sådan konferens, kommer vi naturligtvis att överväga vår ståndpunkt.
RRKI vill tacka konferensorganisatörerna för att ha inbjudit oss och tillåtit oss fullt deltagande. Vi tackar dem också för deras hyllning till kamrater som under de senaste åren har mördats eller avlidit, inklusive kamrat Rémi Malfroy i RRKI:s franska sektion, som dog förra året.
Internationella sekretariatet, maj 1988
Trotskyist International nr 1 sommaren 1988