Därför tar vi till gatorna på 1 maj

Arbetarmakts 1 maj-manifestation, 2020

Inför 1 maj förra året drog stora delar av den reformistiska och påstått revolutionära vänstern slutsatsen att coronapandemin, som då nått Sverige sedan några månader, innebar att alla former av gatuaktivism på arbetarklassens traditionella, internationella kampdag var omöjlig. Socialdemokraterna, fackförbunden och Vänsterpartiet ställde in sina demonstrationståg, och de flesta påstått revolutionära grupper – med några få undantag – höll sig hemma eller nöjde sig med onlinemöten.

Arbetarmakt var ett av de undantagen. Som vår talare sa vid vårt 1 maj-möte vid La Mano i Stockholm:

Det krävs en klasskampslinje för att konfrontera de rika, och inte minst den stat som skyddar de rika. Det här är inte en situation där det får råda någon som helst enhet över klassgränserna, där det får råda fred mellan klasserna i samhället. Vi måste mobilisera till kamp. Vi ska inte lita på myndigheterna. Vi ska inte lita på staten. Vi ska inte gå på myten om att de skyddar befolkningen. Staten skyddar framför allt företagens vinster och överklassens intressen, inte de arbetande människorna. När det gäller att tillgodose de arbetande människornas intressen är det något vi måste göra själva, genom att organisera oss, gå ut på gatorna och genom att kämpa på arbetsplatserna.

Knappt ett år senare kan vi konstatera några saker. Det vi sa då – att arbetarklassen inte kan lita på myndigheterna och staten i kampen mot pandemin – har bekräftats, tyvärr bekräftats, genom en havererad strategi där Sverige och svenska myndigheter helt misslyckats med att stoppa smittspridningen och virusframfarten. Företagens vinster har tryggats, inte minst med benäget bistånd från socialdemokratiska och vänsterpartistiska pampar i regering och riksdag, medan våra demokratiska rättigheter att samlas och organisera oss har begränsats.

I takt med att detta fiasko har blivit mer tydligt har också den systemtrogna, legalistiska vänstern, som för ett år sedan såg det som sin främsta uppgift att till varje pris skydda staten och dess byråkrater, till viss del tvingats ändra sig och lufta viss kritik mot de tidigare så heliga statliga myndigheterna. Inte längre hörs så ofta ropen om ”landsförrädare” riktade mot dem som, liksom Arbetarmakt, tidigt och konsekvent sagt att staten och marknaden inte kommer att lösa denna pandemi till arbetarklassens fördel. Men denna insikt har i de flesta fall inte följts av något offensivt program för en alternativ lösning på pandemin eller på den ekonomiska kris som utvecklas i dess spår. Snarare tycks många vänstermänniskor helst av allt vilja att coronapandemin blåser förbi och går över snart, så att man kan återgå till ”politik som vanligt igen”.

Vi har under hela pandemiåret sagt att kampen, särskilt gatu- och arbetsplatskampen, inte får göra uppehåll för att en pandemi råder. Klasskampen från ovan gör det nämligen inte. Under det år som gått har vi sett även detta bekräftas, i positiv och negativ bemärkelse.

På ett positivt sätt: turligt nog trodde inte unga, kampvilliga skikt, framför allt från förorterna, på uppfattningen om att det är omöjligt att kämpa på gatorna under en pandemi. I somras organiserades i stället några av de viktigaste och mest radikala antirasistiska demonstrationerna på länge i flera städer i Sverige, till stöd för Black Lives Matter-upproret i USA och mot rasism och polisbrutalitet här i Sverige. Det gjordes av och för de radikala skikt, framför allt från förorterna, som står långt ifrån den nuvarande vänsterns pessimism och passivitet.Den 18 april i år organiserades 155 protester mot marknadshyror över hela Sverige, en imponerande föraning av den kraft arbetar- och hyresgäströrelsen skulle kunna mobilisera för att ta kål på detta angrepp på våra rättigheter. Med en internationell utblick kan vi också nämna, exempelvis, den viktiga fackliga kampen i Bessemer i Alabama i USA, där framför allt svarta arbetare organiserade sig och tog strid mot den kapitalistiska giganten Amazon.

Och på ett negativt sätt: på grund av den reformistiska arbetarrörelsens passivitet, och den radikala vänsterns oförmögenhet eller ovilja att ingripa, har det kapitalistiska systemet i Sverige än så länge stått relativt ohotat, det trots att vi befinner oss mitt i två akuta kriser – coronakrisen och klimatkrisen. Det syntes exempelvis i samband med regeringens angrepp på las och det förräderi från fackpamparna som följde där.

När vi nu snart skriver maj 2021 har vi alltså, till viss del, ett facit på vad utebliven kamp innebär: att den statliga repressionen, kapitalet och den reaktionära högern flyttar fram sina positioner, för att lösa systemets kriser genom att arbetarklassen får betala notan. En sönderprivatiserad och underfinansierad välfärd står handfallen inför en annalkande tredje våg av smittspridning. Klimatkrisen har inte heller den gjort uppehåll, snarare tvärtom. Det är ett facit som säger en sak – vi måste kämpa oss ur denna kris, och kämpa oss ur det system som orsakat den. BLM-protesterna och andra protester som ändå skett under året visar också att kamp är möjlig, även under en pandemi.

Med det som riktmärke kommer Arbetarmakt att på 1 maj sätta ett exempel på vad som borde göras i mycket större skala, av alla radikala aktivister och alla i arbetarrörelsen som också insett att högerns angrepp och krisens verkningar inte kommer att slås tillbaka av sig själva. Vi kommer att agera på gatorna för att göra 1 maj till den kommunistiska aktionsdag det borde vara. Den offensiv från högern och kapitalet som vi ser just nu, och en situation där arbetarklassen förväntas fortsätta gå till jobbet (och shoppa), men inte tillåts organisera sig eller protestera, får inte begränsa kampen. Därmed kan vi inte heller låta oss hindras av den repressiva och odemokratiska pandemilagen, som röstades igenom i riksdagen med stöd av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och som redan använts för att upplösa politiska appellmöten vid åtminstone ett tillfälle.

Under dagen kommer vi, precis som vi gjorde den 18 april, att hålla ett torgmöte i Skärholmen mot marknadshyror – 1 maj-demonstrationer i all ära, men en sådan här dag anser vi att vänstern bör bidra genom att organisera kamp i en för arbetarklassen viktig och aktuell fråga. Vi kommer också att ägna dagen åt en rad andra aktiviteter som för fram den kommunistiska, trotskistiska kamplinje vi förespråkar, och organisera ett internationalistiskt torgmöte i solidaritet med den palestinska befrielsekampen dagen efter, den 2 maj.

Mer information om våra planerade aktiviteter finns här – om du bor i Stockholm, anslut dig till den kommunistiska kampdagen med oss! Självklart kommer vi att genomföra samtliga aktiviteter på ett smittsäkert sätt, med skyddsutrustning och där vi håller avstånd från varandra. Efter 1 maj håller vi ett öppet möte på Zoom om kampen framöver – mer information om det kommer. Och om du kontinuerligt vill delta i kampen föreslår vi att du blir medlem i eller organiserad sympatisör till Arbetarmakt.

Vi har tagit ställning. Vi vägrar passivitet, undfallenhet eller fjäsk för stat, kapital och överhet. 1 maj är vår dag – den internationella arbetarklassens, och nu behövs kamp mer än någonsin. Därför tar vi till gatorna på 1 maj, och vi uppmanar alla arbetare och kommunister, vare sig du bor i Stockholm eller ej, att göra detsamma. Leve 1 maj – fram mot den socialistiska världsrevolutionen!

Arbetarmakts styrelse